Göteborgsposten – 7 december 1874, sida 2

Svonsson. Från Utlandet. Genom telegrafen känna vi det budskap från presidenten marskalken Mac Mahon som i torsdags upplästes inför franska nationalföreamlingen, och vi veta äfven, att det väl mottagits afden stora allmänheten, framför allt för dess manliga och fosterländska tor. Att marskalkens bemödande, att icke gifva någon skäl att beskylla honom för partiskhet, lyckate, synes bäst deraf, att de i talet gjorda anmärkningar sägas af de radikala vara riktade mot legitimisterna och af dessa mot de radikale. Ordalagen äro således väl valda, ehuru det borde vara tydligt för de båda ytterlighetspartierna, att de äro riktade emot dem begge. I budskapet hänvisade marskalken på, att Frankrike, som strängt håller alla fördrag, derför också med hvarje dag allt mera vunnit de främmande makternas förtroende. Ilaom landet hade de materiela förhållandena ett gynsamt utsesnde, ty skörden för året hade varit god, utförseln af landets alster hade stigit, och bandelus ställning i allmänhet ansågs tillfredsställande. Landet behötde blott lugn, och det fordrade derför, isynnerhet som det oupphörligt oroades genom utbredandet at förderfliga samhållsläror, stt solkombuden skulle gifva fasthet åt den regoring, som skulle gemensamt med dem värna om detta lugn. Han hoppades derför, att enighet skulle råda vid bebandlingen af de vigtiga frågor, som skulle komma att framläggas. I fredens och lugnets intresse skulle han, eom hans pligt bjöd, qvarstanna på sin post till slutet och med samma orubbliga fasthet iakttaga lagarne. Budskapeta andemening anade man förut, och det är endast med ökad tillsredsställelse, man erfar att marskalk Mac Mabon allt fortfarande är fast besluten att bevara det lugn som råder och för hvilket han anser sitt numera sexåriga presidentskap vara en borgen. Att allmänheten med välbebag upptagit trontalet, är också naturligt, ty den vill framför allt just det lugn som trontalet så kraftigt betonar. Men det kan tyvärr anses för gitvet, att partierna inom natiomaliörsamlingen skola det oaktadt icke gifva sig lugn, utan tortfara med sina tvister. Den goda verkan, som trontalet för ögonblicket utöfvat, skall enart vara bortblåst, och efter nyårshelgen skola väl stormarne åter blossa upp. Men det är icke blott inom franska nationalförsamlingar som stormar rasa eller hota utbryta. På den tyska rikedagen går det älven allt onnat än lugnt till, och en stadigvarande tvekamp står der emellan Bismarck med det nationalliberala partiet på ena sidan samt Windtaorst med centrumepartiet, yttersta venetern, polackarne, elsassarne på den andra. När Biemarck uppträder, och han gör det i höst ofta, kan man vara viss på att Windthorst genast efter honom har ordet. Bismarck är en skicklig parlamentarisk talare, isynnerhet då det gäller att begagna stora slagord; men Windthorst är en finare debattör, och han försummar aldrig att sticka rikskansleren, då denne, såsom ej sällan händer, oförsigtigt blottar sig, Denne Windthorst, f. d. hannoveransk statosman, är en äldre, 62 års man och inträdde redan år 1848 i det offentliga litvet, i hvilket han framryckte så långt, att han år 1851 inkallades i den hannoveranska ministören, der han verkade mycket i katolskt syfte. Elter Hannovers införlilning i Preussen, sökte han samla alla de missnöjda elementen i provinsen Hannover. Iavald i nordtyska riksdagen, blef Windthorst här ledare för den konstitutionela förbundsstatsfraktionen och blef genom sin skarpa dialektik en farlig motständare till regeringen. Och en sådan har han förblifvit. Nu senast hatva han och Bismarck drabbat samman i bänsyn till frågan om det s. k. Kullmannska attentatet mot Bismarck, hvilket vid debatten om budgetposten för ett tyskt sändebud hos påfven berörts af flera talare. Bismarck förnekade, attj Kullmann varit vid tilltället sinnesrubbad, och sökte lägga i dagen, att ban dock tillhörde ultramontanerna. Om de än stöta honom ifrån sig, är han likväl en af dem och håller fast vid deras rockokört. Det kan icke förnekas, att det är föga statsmannamessigt att på det sättet häfta fast vid ett parti beskyllningen för ett lönmordsförsök. Också törklarade Windthorst, med fullt fog, att Bismarck med dylik beskyllning gifvit lösen till pressens angrepp mot centrum och till partiernas ömsesidiga upphetsande. Då den nationalliberale Lasker behagade fiona dessa Windihorst yttranden ovärdiga en deputerad, blef han (Lasker) ock, samt på goda skäl kallad till ordningen. Så fort referaten ingått med berlinertidningarne, skola vi skynda att meddela desamma, hvilka måtte innehålla ganska uppbyggliga saker, Det engelska bladet Daily Telegraphs korresp. i Berlin lemnar i ett bref till sagde tidning en redogörelse för den rättsliga förföl