Göteborgsposten – 4 december 1874, sida 2

thelius och bokhandl:n P. A. Huldberg; och innan de aftroppade blefvo de undsägnade med smörgåsar och bischoff samt fingo medtaga hvar sin hvetebulle som minne af festen. Egendomehandel. Diakonissällskapet har af possessionaten N. Mannal inköpt egendomen n:o 46 vid Katrina östra Kyrkogata för 20,000 kronor. Från Utlandet. Det tal af furst Bismarck, hvilket han hållit inom tyska riksdagen i anledning af väckt fråga om ett låns upptagande för ElsasLothringen, var svar på ett af deputeraden derifrån, Winterer, förut hållet. Vi meddela här desamma: Winterer (prest i Mulhouse). Det i förbindelse med budgeten satta nya lånet hänvisar på den besynnerliga omständigheten, att ett af de mest produktiva och dertill ett skuldfritt land skall nödgas göra skulder för utgifter, om hvilka det samma icke bar sjelf något att säga. Sjelfva budgeten utarbetas i bemlighet, det blifvande landsutskottet har äfvenledes föreslagits med afgjord förkärlek för hemlighetstullt förfarande — man tillåte oss ultramontaner utgifva en tidning, och vi skola förhjelpa förvaltningen så mycket som möjligt till offentlighet för dess förfoganden, dess görande och låtande. Såsom hufvudanledning för lånets upptagande framställas utgifter, hvilka framkommit ur tilläggskonventionen af den 1 dec. 1871. Jag kan knappast fatta, huru sådana utgilterj framkomma först nu, sedan den blandade kommissionen af 1872 och 1873 redan afslutat sina förnämsta liqvidationer. Men regeringen i Elsas-Lotbringen har gifvit företräde åt andra utgifter, hvilka just icke företagits till ekonomiska, utan till politiska ändamål, icke så mycket i rikslandens, som mera i rikspolitikens intressen. Vär budget är beräknad från rikspolitikens ståndpunkt och ifrån denna arssynd skall den icke heller frias genom det dop, som denfnuu skall på sitt sjerde är:erhalla af riksdagen. Man åberopar sig på åtskilliga utgifter, som man haft att utreda. Enligt den blandade kommissionens af 1872 beslut mäste Tyskland betala till Frankrike 6,659,000 fres, men fransmännen hade att betala 17,159,000 fres; efter kommissionens besiut af 1873 hade Tyskland en förpligtelse att erlägga 5,233,000 fres, Frankrike deremot en sådan om 8,133,000 fres. Det är mig på grund häraf icke klart, huru det står till med utgifterna från tysk sida. — Hvad angår universitetet i Strasbourg, så är jag ense med det ötvervägande flertalet af Elsas-Lothringarne derom, att man icke behöft ha med detsamma en sådan brådska. Men universitetet har upprättats icke i rikalandens, utan i rikspolitikens intresse: det skulle bidraga till förtyskningen och blifva ett balverk i den s. k. kulturkampen. (Riktigt! från centrum). Studenternas antal från Elsas-Lothringen är också mycket ringa. — Skatterna till staten ha visserligen icke ökats, men deremot till distrikten och kommunerna, hvilket härleder sig deraf, att man vetat öfverflytta en mängd åligganden från staten på distrikten eiler kommunerna. — En tal. har för oss skildrat industriens ställning i Elsas som blomstrande, men om han kastar en blick på den långa listan öfver bankrutterna och hör industriidkarne i Elsas sjelfve, så skall han måhända bli af en annan tanke. En af Mulhouses främete industriidkare sade till mig häromdagen: Kommer det att fortgå så här, då vet jag sannerligen icke, hvad det om tio år skall bli af det industririka Mulhouse. — Jag påstår att en betydande minskning i de bestående utgitterna skulle vara möjlig, om man icke hade så stora tendentiösa utgifter. Man skulle t.ex. kunna nedsätta öfverpresidentens dispositionsfond, hvilken hufvudsakligen är afsedd för polisändamål. Men hvartill behöfvas utomordentliga polisutgifter i ett land, som hvimlar af polisagenter? — Förvaltningen är ock för dyr. Åtminstone borde man pröfva moraliteten hos de vid densamma anstälda polistjenstemännen. Herr förbundskommissarien känner bättre ån jag antalet af de embetswän, som otroget förvaltat sitt embete, dragits inför rätta eller rymt med kassorna. Ytterligare skulle en nedsättning vara möjlig i budgeten för den allmänna undervisningen (rörelse till venster). På detta område har man enl. mitt förmenande siösat med Elsas penningar (liflig motsägelse). Undervisningen har icke höjts derigenom, utan Elsas har med sina penningar mäst tungt betala ett förstörelseverk af aldra värsta slag. I mitt valupprop har jag betonat denna fråga, och 20,000 valmän hafva biträdt min mening. Man har i kulturkampens intresse påtvungit landet inrättningar, hvilka äro för detsamma vidriga. — Medlemmarne af framstegspartiet äro frihetsmän, jag vet då ej hvad man här i landet menar med frihet; i Elsas förstår man dermed den enskilda menniskans och familjens rätt gentemot statens öfvergrepp. Vi förstå dermed nägot mer, än att blott lägga röstsedeln i urnan, vi se deri större sociala rättigheter och framför allt rätten att uppfostra våra barn. Om majoritetsprincipen gäller på denna sidan om Rhen, så må, den äfven gälla på andra sidan, ett förmynderskap härifrån tillbakavisar jag med full bestämdhet. Att riksdagen icke kan för Elsas-Lothringen bevilja ett lång upptagande, derför har jag att åberopa ett vitne, som skall hos majoriteten vara af vigt. År 1871 sade detta vitne, att den rätten icke kan tillkomma riksdagen för Elsas-Lothringens del, om de icke sjelfve tillsports. Denne talare var rikskansleren. Jag var fullt enig med honom deri och jag uttalar derför i såväl mina valmäns som mina amraters namn en hög och bestämd protest mat det föreslagna länets upptagande. Om E!sas skall ikläda sig en skuld, bör det sjelf derom först spörjas. Furst Bismarck: Jag anser det icke för lämpligt att inläta mig på detaljerna i den föregående talarens och hans landsmäns förut hållna anföranden, emedan den ståndpunkt, på hvilken vi befinna oss, är för inkommensurabel, att vi skulle komma till en öfverenskommelse eller en vederläggning, som vore ömsesidigt öfvertygande. Vi tala på visst sätt olika språk och förstå hvarandra icke, derför att vi, fastän vi tala tyska, liavål utgå från olika ledande grundsatser. Tal. har skarpast betecknat detta inkommensurabla derigenom, att han förebrått oss, att vi vid upprättandet af universitetet i Strasbourg haft rikets intressen och icke de elsas-lothringska intressena för ögonen. Mina herrar, jag kan endast iakttaga rikets intressen och jag hoppas, att äfven Elsas-Lothringarne skola med tiden komma derhän, att de anse riksintresset förenligt med Elsas—Lothringens. Hittills befinna de sig ännu icke på denva ståndpunkt, och en diskussion i dessa saker är derför teml. ofruktbar. Ja, m. b., vi hafva anlagt universitetet i rikets, i rikspolitikens intresse, liksom vi för öfrigt införlifvat med Tyskland hela denna landsdel i rikspolitikens intresse (bifall från venster). Det måtte väl berrarne gerom sin ställning i en korporation, som representerar 40 mill. menniskor, inse, att den icke jakttager Elsas—Lothringens bysdeintressen, utan i första rummet rikets intressen (bifall), att vi eröfrat rikslanden i ett ärligt krig, i ett försvarskrig emot Frankrike, mot hvilket vi måste bevara vårt eget skinn. Det är ej för Elsas—Lothringens skull, som våra krigare utgjutit sitt blod, utan för det tyska riket, för dess enbet och skyddandet af dess gränser, på det fransmännen vid ett pytt anfallekrig, som Gud ännu länge fördröje, men ötver hvilket de rufva, icke må ha någon möjlighet att kasta sig in i tyska riket genom utfallsportarne vid Weissenburg och Strasbourg. I rikets intressen och icke i Elsas hafva vi upptagit de här berrarne i vårt råd och lätit dem få njuta af riksförfattningens välgerningar. Icke för er skull, m. h, ty vi kunna lefva bär utan