intressena — det verksammaste medlet för den bebådade ofredens befrämjande. Men på denna väg mötte de frih. G., som uppträdde mot de oberättigade anspråken. Han var dem desto mera misshaglig, då de ej kunde tillvita honom någon slags egennyttig beräkning, hvarken för att vinna makt eller fördelar, ty alla visste, att från mskten — den som ledarne eftorsträfvade — hadso han frivilligt afstått, och af några fördelar hade han i sin fallkomligt oberoende ställning icke behof. De kunde således icke såsom lycksökeri stämpla hans uppträdande, då han gillade regeringens grundsatser, hvilka han såsom regeringsledamot sjelf hyllat. Han intog också en sådan ställning inom kammaren, som för de maktlystva ledarne der var ytterst begvärlig, den såsom follkomligt sjelfatändig, och såsom den, hvilken utan partihänsyn kunde betrakta och betraktade hvarja fråga från en högre ståndpunkt. Derföre skall den, som läser srib. G:s yttranden i Andra kammaren, erkänna, att äfven i alla dessa framträder statsmannens högsinnade tänkesätt. Det är gifvet, att han skulle vara ytterst mieshaglig för alla dem, eom tärdes af inslagen ärelyetnad eller uppträdde som partimän. Det torde ej behöfva sägas — det framgår otvetydigt ur de ofvan antydda yttrandena — att frih. G. ogillade den riktning, som Andra kammarens majoritet fått eller tagit. Han antog såsom sannolikt, att inom representationen skulle uppstå hvad som menas med bondevälde, till och med att detta skulle få öfvertaget, att det skulle ledas af samvetslösa eller okunniga förare och att derigenom många okloka, till och med för landet skadliga beslut skulle fattas, precis såsom förhållandet varit under förflutna partitider; men han var äfven fullkomligt öfvertygad derom, att ett sådant välde icke skulle länge ega bestånd: då det visade sig, att genom sådana beslut landets högre intressen och ära vanvärdadee, då den ofred och de olyckor inträffade, om hvilka grefve Arvid Posse profeterade, då ban uppträdde mot representationsreformen, så kom reaktionen, till hvilken landets sedliga krafter skulle lemna sitt understöd. Yttrades till frih. G.: det var ju ett olycksbringande beslut som riksdagen i går fattade?, så svarade han utan tvekan: olyckligt var det visst icke; det var endast ett dumt beslut som fattades, men sådana har representationen oräkneligt många gånger förr fattat, utan att någon egentlig olycka derpå följt, endast olägonheter, stundom äfven stora förluster för det allmänna; men då ha besluten gjorts om, blifvit något mindre dumma, stundom blifvit fullt tillfredsställande, och både olägenheterna och förlusterna ha snart utjemnats, allt beroende på huru den ofta dyrköpta erfarenheten blifvit tillgodogjord. Fortsattes samtalet, så meddelade frih. G. en mängd tilldragelser under den tid han deltagit i det offentliga lifvet. Så erinrade han om, huru, sedan ständerna under loppet af flera riksdagar sucessivt antagit en mera frisinnad tull-lagstiftning, plötsligt en reaktion mot densamma visade sig vid 1862—63 årens riksdag; huru ständerna då påyrkade, att skyddssystemet skulle antagas såsom grund för handelslagstiftningen, och att förslag till blifvande tulltaxa skuile i sådan syfming upprättas, men att då regeringen icke lystrade till detta vindkast, utan framlade till antagande vid 1865 års riksdag en tulltaxa, i hvilken handelsfriheten fortfarande bibehölls såsom grundsats, så insågo ständerna, att de förra gången gjort en dumhet, hvarföre de ej längre höllo på den. Ständernas och äfven deras efterträdares förfarande i fråga om stambanornas utförande erbjöd talrika bevis på bristande omdöme. Alia voro ense om, att stambanorna skulle fortsättas, men ehuru den regeln icke kunde jäfvas, att ett långsamt utfört arbete blir ett dyrt arbete, visade sig ständerna ytterst obenägna att bevilja de anslag, som regeringen enligt bygnadsstyrelsens framställningar begärde till jornvägsarbetenas skyndsamma bedrifvande. Dessa anslag nedsattes i regeln alltid af statsutskottet och med den verkan, att arbetena både gingo långsammare och blefvo dyrare. De segrar, som oppositionen på det området tillkämpade sig och hvaröfver den kände sig stolt, beredde staten förlusten af flera millioner. . Frih. G. påstod — och hans ord torde icke nu af någon motsägas — att om representationen icke blifvit missledd af sina förtroendemän, hvilka åter missleddes dels af sin personliga fåfänga, dels af sitt falska åskådningssätt, utan de anslag beviljats, som regeringen vid hvarje riksdag begärt, skulle stambanorna blifvit fullbordade åtskilliga år tidigare. De beslut rörande jernvägsbygnaderna, hvilka under de senare riksdagarne sat1 far wadl Fre HAU mAcmMAAt:nAn Mean ag ham