Åtta dagar innan resan dit skulle företagos begaf jag mig till en ung fru bland min hustrus närmaste bekanta, en mycket älsklig qvinna och föga begifven på nöjen. Denna för hvilken jag hyste stor aktning och vänskap hade jag bestämt till min bundsförvandt i det krig jag ämnade föra emot min hustrus dansböjelse. — God morgon, yttrade den unga frun, då jag inträdde; hvad sörskaffar mig nöjet att se. er så här dags och dertill utrustad med en så förfärligt spetsfundig min? — Min svaghet, ers nåd. — Er svaghet? För hvem då, om jag får lof att fråga? — För min bustru... — Alla männer med veckra hustrur äro avaga. — Ja men nu bar det med mig gått så långt, att jag förskräcker mig sjelf. — Jaså. Som jag förmodar har ni då kommit hit för att hemta råd, och ni tillåter mig käanhända derföre att fråga efter symptomerna till denna sjukdom som så mycket förskräcker er? — Det var just min mening att taga ert tålamod i anspråk med en framställning af dem, yttrade jag. Jag berättade derpå för den unga frun, såväl den ofvan anförda historien från morgonen före grosshandlar P:s bal, som åtskilliga andra, i hvilka mitt nederlag varit icke mindre afgjordt. — Åkomman ser betänklig ut, menade frun, då bon hört min berättelse. — Den är fullkomligt obotlig, bekräftade