A ACC — förande, blef frih. G. samtidigt invald af Göteborgeoch Bohusläns landsting i Första kammaren och i den Andra af Stockholms stad. Han gjorde ingen hemlighet af, att dessa bevis på förtroende beredde honom stor glädje, äfven derföre, att då han såsom kandidat uppställdes, mötte hans kandidatur icke motständ från något håll. Man kan väl också säga, att han af alla betraktades såsom en af de sjeltskrifne i den nya representationen. Han visste dock ganska väl, att han, i ordets egentliga bemärkelse, icke var populär; han hade aldrig försökt att blifva det; det var icke alls ölverensstämmande med hans karakter att eftersträfva vare sig konungagurst eller folkgunst: dertill var hans lynne allt för sträft. Hvad han deremot ansåg sig böra eftersträfva var, att de grundsatser, hvilka han på det politiska och statsekonomiska området försäktade, skulle vinna den tänkande allmänhetens sympatier och af den undersstödjas. Det var derföre, gom han sällan underlät, ehuru öfverhopad af arbete ban än var, att då någon af de frågor, för hvilka han kämpade, blefvo angripna eller enligt hans uppfattning oriktigt framställda i tidningspressen, genast framträda med en belysning af dessa frågors rätta beskaffenhet; han var lika utmärkt stilist som talare, och han rönte ofta den tillfredsställelsen, att, om än icke hans vedersakare inom pressen erkände, att han hade rätt, så medgåfvo de likväl, att i det han arfört låg mycket beaktansvärdt. Han erkände den makt, som tidningspressen egde, han kallade den den tredje statsmakten, och just derför ansåg han som en förpligtelse, att, då regeringens åtgärder klandrades i tidningspressen, de skäl, som föranledt åtgärderna, borde framläggas och allmänheten göras till skiljodomaren. Derföre ansåg han riksdagens förfarande att indraga de medel, hvarigenom Posttidningen kunde utgifvas i ett större format, som ett ovärdigt handlingssätt, emedan derigenom regeringen hindrades ifrån att kunna försvara sig annorledes än genom att för sina svaromål anhålla om plats än i den ena, än i den andra tidningen, möjligen med den följd; att de blefvo undertryckta.) Frih. G. föredrog den plate i Andra kammaren, som hufvudstadens valmän hade erbjudit honom. I hvilkendera kammaren han inträdt, skulle han sammanträffat med kolleger, hvilka aldrig kunna förlåta ministöoren De Geer, att den beröfvat dem den sjelsskrisna representationsrätten. På Skånobänken mötte han genast den man, som under decemberdagarne 1865 högtidligt hade profeterat, att den nya riksdagaordningen skulle för ett älskadt fädernesland medföra ofred och olyck-. De voro nu båda på grund af denna riksdagsordning valda till folkombud: om nu båda varit genomträngda af samma sosterlandskärlek, så är det otvifvelaktigt, att de skulle verka gemensamt; men om man gör den frågan: hvilken af dessa två har bäst användt sina krafter för att värja fosterlandet för den ofred: och de olyckor, som riksdagsordningen, missbrukad, kan medföra, så föreställer jag mig, att ingen tvekan skall uppstå, burn svaret bör utfalla, Vid den företa riksdagen erhöll frih. Gripenstedt ett rum i talmanskonferensen. Under riksdagens lopp blef landtmannapartiet bildadt; alla de, som eftersträfvade utmärkelsen att blifva ansedda som partiets ledare, visade sig snart hysa en känsla gemensamt — afundens — mot den man, hvars statsmannaanseende de måste erkänna, men med hvars grundliga kunskaper och stora erfarenhet på det vidsträckta politiska området de icke kunde mäta sig och hvars högsinnade tänkesätt de ändå mindre kunde tillegna sig, emedan naturen låg dem allt för mycket emot. Om dessaledare skulle: vinna inflytande och uppnå den maktställning, som de ostersträfvade, var det nödvändigt att göra en sådan opposition, som de profana inom partiet kunde fatta. Ledarne gjorde sig derföre till mälswän för de krassa ) Då frib. G. utgaf första delen af sina Tal, Anföranden och Uppsatser, antyddes i företalet, såsom ock titeln angaf, att ätskilliga uppsatser i frågor af större politisk betydelse skulle i denna samling intagas; men under tryckningen af andra delen frånträddes beslutet att i den intaga de ifrågavarande uppsatserna. Det ansågs lämpligare att trycka dem särskildt; men denna åtgärd uppsköts till soljd af frih. G:s tilltagande sjuklighet: Frih. G. har emellertid efterlemnat så många uppsatser, dels tryckta i tidningar, hvilka numera äro föga tillgängliga och dels i manuskript, och alla af så stort värde och politiskt intresse, att de böra i en samling utgifvas. Andra delen, hvilken utkom i april 1872, slutade med frih. G:s anförande vid urtima riksdages 1871. Hans yttranden vid riksdagarne 1872 och 1873 äro endast tryckta i Andra kammarens protokoller; men äfven dessa (t. ex. i grundskattefrågan) vittna om, att den tärande sjukdom, hvaraf han led, icke inverkat på hans stora andliga kraft. — —ö— Åtta dagar innan resan dit skulle företazt32iiii 3 —