Detta var dock en högst oförsigtig manöver. Så äkta man jag var, kände jag mig helt förvirrad; och då hon till på köpet emot mig höjde sina stora, bruna ögon, i hvilka det ljuft dvallika uttryck, som vanligen följer efter uppvaknandet, ännu ej blifvit fullt förjagadt af hennes sprittande skalkaktighet, anade jag, likt Napoleon vid Waterloo, mitt nederlag, redan innan jag lidit det. — Men, min älskade Amelie, sade jag slutligen, du har verkligen dansat så mycket i vinter, att jag fruktar för din helsa. — Ack Albert, invände hon, slog sina armar omkring min hals, och höll sitt ansigte mycket nära intill mitt; du skämtar blott då du talar om min dåliga helsa. Se på mina ögon, äro de så fasligt matta och dåsiga, du elake? Än mina kinder, äro de så bleka och gulaktiga? Och min mun är väl insjunken, och läpparne se ut som lärft, kan jag tro? Säg straxt, stygge Albert, som icke finner mig vacker och således icke heller älskar mig längre! Hvad kunde man väl svara på ett dylikt resonnemang? vi saknades naturligtvis icke på grosshandlare P:s bal. Jag insåg att det allt framgent skulle gå mig på samma sätt. Den: enda för mig återstående utvägen var således att begagna de svages vanliga vapen: list. Men hvilken list? Jag grubblade länge derpå. Slutligen fonn jag dock hvad jag sökte. Vår afsigt var att vi, i början af juni månad, för sommaren skulle slå oss ned på en landtegendom i södra Sverige, med hvilken lyckan välsignat mig.