Johan August Gripenstedt. En minnesteckning. X. Striden rörande nationalrepresentationens omdildning hade ufkämpats. På den följde striden om franska handelstraktsten. De, som hörde eller läste frib. Gripenstedte lysande tal i dessa frågor, hade ingen aning om, huru kan derunder marterades al kroppsliga smärtor, men hvilka han genom sin mäktiga viljekraft ännu förmådde beherska. Hans stämma var lika välljudande, hans vältalighet lika krafiig, bans argumentation lika bindande. Men då dessa strider slutats, då den reform, för hvilken han i ett fjerdedela sekel kämpat, ändtligen blifvit genomförd, då den handelstraktat blifvit godkänd, hvilken han ansåg, kraftigare än någon åtgärd, skola befästa den svenska handelsfriheten, då kunde han efter aderton års själsansträngande arbete lemna sin plats i konungens råd. Men han lemnade den endast derföre, att hans alltid svaga helsa nu var så bruten, att han ej längre ansåg sig kunna utölva ett så ansvarsfallt kall. Utan öfvermod kunde ban med stolthet blicka tillbaka på sin tillryggalagda statsmannabana, — en oafbruten strid mot förbittrade, ofta hänsynslösa, motståndare, hvilka beskyllat honom för grundlagsötverträdelser, för missvårdandet af sitt lands intressen, för ytligt och lätts nnigt handhafvande af ett ansvarsfullt kall och för uppoffrandet af hela samhällsklassers väl: dessa motståndare hade en gång stält honom främst under åtal inför riksrätt, och tre gånger anmält honom, jemte åtskilliga af hans kolleger, till endtledigande ur s atsrädet. I mars månad 1864 hade äfven fönsterrutorna i hans bostad krossats af Stockholms pöbel, som dermed ville opinera i darska frågan, men erinrade sig väl någon veta allt detta eller något deraf, då han afgick? Erkände icke alla, och bland hans motståndare många redan då, att han var en statsman af första ordningen, som med: ett glödande nit, med en outtröttlig verksamhetshåg, högsinnadt verkat för sitt fosterlands väl och i den riktningen vunnit talrika segrar? Otvifvelaktigt är likväl, att då han trädde ur konseljen — hvars svärd han varit, enligt en af hans senare motetåndares erkännande — var detta steg för honom påkostande, icke för det inflytande på rådslagen, eom han afsade sig, utan derföre, att den tidpunkt nu var inne, då det nya statsskicket, till hvars införande han kraftfullt bidragit, skulle börja sin verksamhet. Han insåg, att det behöfde konsolideras, att det skulle utsättas för evåra pröfningar, att det hade farliga motståndare, och att det kunde ledas in på en oriktig stråt. Han var oviss om att, de, hvilka det tillkom att gifva det nya statsskicket den rätta riktningen, dertill egde den erforderliga moraliska kraften. Han litade alls icke på ordhälligheten hos dem, hvilka, då de sågo, att Åden gamla Svea blifvit jordad, losvade att kärlekefullt stödja Åden unga Svea. Men han var optimist, och han tröstade sig dermed, att om det nya stateskicket utsattes för svåra pröfningar, till och med om det kom i olag, skulle, när faran stod för dörren, alla de sedliga krafterna, som utgöra grunden för ett civiliseradt samhälles tillvaro, i rätta stunden enas om att åter ivföra statsskicket på det rätta spåret. Den hvila som frih. G. erböll, sedan han trädt ur konseljen, var för honom särdeles välgörande. Han kunde nu helt och bållet dispovera öfver sin tid: han kände sig nu fullkomligt fri, och kroppskrafterna återkommo under den feedsälla vistelsen på det för honom kära Nynäs. Då riksdåagsmannavalen förrät ades första gårgen efter den nya riksd-gsordningens in