låtsade stor förvirring. Det är ingenting, alldeles ingenting. — Men jag vill och skall veta det, förklarade hon ifrigt. Jsg måste efter en stunds debatt gifva vika. — Nåväl, sade jag med mycken motvilja; jag afbörde i dag, sjelf obemärkt, tvenne af dina bekantas samtal. De yttrade, tänk dig hvilka afskyvärda tungor! att du begagnar peruk. Detta var ett dunderslag. Hon gom var så serdeles stolt öfver sitt vackra hår; vida mer än öfver sina andra behag. Hon s:od en stund förstummad och brast sedan ut i tårar — tårar hvilka brände på mitt hjerta, som hade de varit skedvatten, ehuru de i sjelfva verket endast voro en destillationsprodukt af den lilla aldra oskyldigaste fåfänga. Jag var nära att falla till hennes fötter och göra min syndabekännelse, då i detsamma tanken på den kommande vintern med sina möjliga femtio balklädningar for mig igenom hufvudet och höll mig tillbaka. Med ett skrymteri som föreföll mig sjelf högst afskyvärdt sökte jag att trösta henne. Bland annat yttrade jag att förtalet kanske ej vore så vida spridt, och att hon hos sin enda verkliga väninna (dermed merande min medbrottsliga i intrigen) borde söka närmare underrättelser. Hon begaf sig verkligen till denna, men fick der det föga tröstande svaret att historien vore känd af hvarenda en inom vår sällskapskrest. Alla försök att bekämpa illviljans anfall bade varit fåfänga; vänskapen hade åtagit