jog med förtviflans resignation. Men jag har hört att läkarne i sådano fall bruka så mycket som möjligt neutralisera olägenheterna. Detta är just hvad jag med er tillhjelp ämnar göra. —Låt höra, hur ert recept låter. Då jag framställt min plan skakade hon leende på hufvudet. — Det der var en riktig hästkur, yttrade hon, och jag borde kanhända icke deltaga i dess genomförande. Men å andra sidan torde den hjelpa. Jag skall derföre göra hvad på mig beror. Jag tackade henne och gick. II. U Hemkommen antog jag ett mycket förtretadt utseende. Mia hustru frågade mig, hvad jag var ond öfver. — Åh ingenting; det är blott folks elakhet som retar mig. — Stackars min Albert, sade hon med en röst så smekande som sorlet från en bäck emellan rosenstränder. Hved ha de nu gjort dig igen? — Mig! utropade jag med väl spelad häftighet; det ginge väl an om det vore mig! Men nej, det är dig, de förtala; dessa... Här hejdade jag mig liksom jag sagt för mycket. — Mig! hvad kunna de säga om mig? frågade min lilla hustru med en värdighet som förtjuste mig. Det är din pligt att låta mig veta hvad de yttrat, så att jag kan försvara mig. — Lugna dig min älskade, bad jag och