Göteborgsposten – 3 december 1874, sida 1

och hushållerskan fram till den stora eken, der Axel Pihl sett sin olycksbringande syn. De gingo förbi den, men då de gått ungefär hundra steg, vände de åter om. Bylän, sum dold af busksnåret smugit sig efter dem, var då midt framför besagde ek, hvilken växte alldeles i snårets bryn. Han skyndade alldeles osedd in i en öppning på eken hvilken var mycket ihålig, ehuru detta från den fria sidan alldeles icke kunde märkas. Läsaren gissar säkert nu, att det var der som Bylen, hvilken visade sig så bekant med lokalen, hållit hus, då han åhört de båda makarnes föga fredliga samtal. Han hade nämligen sett dem komma och af någon orsak ej känt sig benägen att möta dem, hvarför han gått in i småskogen och då händelsevis observerat hvilket förträffligt gömställe eken erbjöd. När patronen och hushållerskan på sin väg tillbaka kommit midtför det gamla trädet, stannade den förre. — Vill ni ej sitta ned här och hvila? frågade han med intalande röst. — Nej, herr patron, låt oss gå hem, svarade Augusta i en ton, som till Bylåna stora förnöjelse lät både otålig och missnöjd. — Men min bästa mamsell, jag frågar er ännu en gång, hvarför undviker ni mig på detta sätt? Jag ser ju hvarken farlig eller förskräcklig ut? Patron rätade upp sin lilla figur och påtog ett leende hvilket dock ej gjoråe honom så serdeles strålande: hade ej den djupa basrösten