Göteborgsposten – 3 december 1874, sida 1

— Aha! tänkte Bylen, och erinrade sig, hvad don unga hushållerskan förtrott honom; har jag dig der min gubbe! I fall jag nu är fiffig, kan jag måhända få skåda något muntrande; och in i veckobladet skall det, likaväl som det andra, derför vill jag bli man. Det der skulle hjolpa mig förträffligt i att göra min herr Axel Pihl fullkomligt oskadlig här på stället! l Läsaren ser häraf att Bylen verkligen var saker till den der följetongen som gjort Axel Pihl så mycket men, Huruvida han skrifvit den i afsigt att skada denne, skola vi ej kunna säga; men säkert är att han hatade inspektorn. Ifall han derföre velat göra honom ondt, var det lätt att beräkna, det Pihl, som var det enda synliga vittnet till fru patronessans knytnäfsöfningar, skulle bli beskylld för historiens utspridande, om också ej för att ha författat följetongen. Bylen skyndade ut efter patronen och huahållerskan, dock iakttagande att han höll sig på så stort afstånd, att han ej gerna kunde bli bemärkt. Då patronen hunnit ur sigte från huset påskyndade han sina steg och hann snart upp hushållerskan. Denne blef, efter hvad Bylän tyckte sig märka af hennes rörelser, lifligt och ingalunda behagligt öfverraskad af att se honom. De gingo emellertid båda alltjemt framåt och just åt samma riktning som Pihl tagit, då han blef vittne till uppträdet emellan sin husbonde och dennes fru. Detta tyckte Bylån var ett lyckligt omen. Efter en stunds vandring hunno patronen