Göteborgsposten – 3 december 1874, sida 1

Också kade Auguatas bön till verkan, att den fullkomligt lugnade hans öfversvallning. Sedan Bylåön lofvat henne att ingenting företaga, utan att rådfråga den vackra hushållerskan, erinrade denna sig, att hon redan alltför länge försummat sina göromål, Hon räckte honom derföre handen, hvilken vår informator eldigt tryckte och kysste. Det var ej utan, att han äfven sökte förvärfva sig den ännu angenämare förmånen af en kyss på hennes vackra fylliga läppar, men dertill nekade hon tvärt; och om man tager i-betraktande den nog eldiga färgen på hans mustascher, ofullkomligt dold af dålig kosmetik, så kan man ej undra på denna vägran, äfven ifall man tviflar att hon tänkte på hvad Axel Pihl skulle säga om ett dylikt medgifvande. Byln var nu den lyckligaste menniska i verlden. Hans fåfänga var tillfredsställd och det mera än den någonsin förut varit; döm då om ej i sådant fall en man, som åt sina mustascher gaf annan färg än den naturen skänkt, borde känna sig säll! Längre fram på eftermiddagen såg han Augusta vandra utåt allgen, som från landsvägen ledde fram till Ahlsjö. Han beslöt sig genast för att följa efter henne, för att bereda sig en af dessa ljufliga möten i det gröna, hvilka förefaller hvar och en förtjusande, äfven om man för öfrigt vid åsynen af naturen erfar lika litet poetiska känslor, som kalfven för det gräs han afbetar. Han fattade sin hatt och kastade ännu en blick ut genom fönstret, då han i detsamma fick se patronen sjelf med; såsom det tycktes, tvekande steg lemna huset och gå i samma riktning som Augusta,