Göteborgsposten – 3 december 1874, sida 1

varit, skulle han i alla fall kunnat förliknas allt för vål vid en frostbiten potatisstjelk. Augusta ver emellertid nog oartig att hvarken srora ja eller nej på hans fråga; men hon stod dock ännu qvar. Då patronen hörde att han ej fick svar, måtte han ha beslutat att gå djerfvare tillväga, ty hans röst hade något beslutsamt i tonen då han yttrade: — Mamsell Augusta, hör mig... Jag har aldrig varit riktigt lycklig med min hustru . .. — Jag beklagar, svarade i föga vördnadsfull ton hushållerskan. — Icke heller har jag förut träffat någon qrinna, som gjort ett djupare intryck på mig. — Ursäkta, herr patron, hvarför berättar ni mig allt det der, som icke kan eller får angå mig? — Emedan — patronen drog ett djupt andetag — emedan jeg först hos er funnit egenskaper, som kunnat fängsla mig ... — Herr patron, svarade Augusta, och itall Bylön vågat titta ut från sin gömma, skulle han tyckt att hon nu såg ut som en Juno; ni har ej rätt att förolämpa mig med dylika ord. Min ställning i ert hus her förbjudit mig att, så som sig bort, bemöta de förödmjukelser, ni beredt mig. Men en sådan bekännelse som den ni nyss gjort, tvingar mig dock att säga, det ni måste upphöra med edra förföljelser, så vida ni ej vill tvinga mig att lemna det hus, hvars herre gör sig på en gåog så föraktlig och förhatlig. Detta var ord och inga visor. Augusta måtte ej haft lust att tillägga nå