Göteborgsposten – 2 december 1874, sida 1

der gaf samma morgonrodnadene glans, som den han i sina mustascher dolt under den bruna kosmetikens kostliga smörjelse. . — Trots mitt hjertas röst, fortfor Augusta med blygt nadslagna ögon, beslöt jag, som sagdt är, att skänka herr Pihl min hand, då han, såsom jag dagligen väntade, skulle begära den. Han har nu tillintetgjort sina förhoppningar för framtiden. Med ett lättsinne och en otacksamhet utan like har han skrifvit en följetong i veckobladet, hvari han berättat ett skandalöst uppträde emellan patron och patronessan och derigenom gjort dem till ett spektakel för hela orten. Patron är naturligtvis alldeles ursinnig och har sagt honom att han ej vidare må hysa förhoppningar på arrendet. Om han således också ej gjort sig förhatlig för mig genom sin otacksamhet, skulle jag ej kunna gifta mig med honom, då han inga utsigter har för framtiden. Allt är derföre slut oss emellan, och jag tackar himlen att det gått som det gått, ty utan verklig kärlek, och det hyser jag åtminstone ej för honom, skulle vårt äktenskap säkert blifvit olyckligt... Men om edra ord, herr Byln, också blott innehållit ett solgrand sanning, tillade hon med låg darrande röst, skall detta solgrand tyckas mig dyrbarare än den rikaste skatt af guld och perlor. Bylen, som eljest var en man, hvilken aldrig förlorade kontenansen, visste nu knappt hvad han skulle svara, ty detta var en bonne fortune, till hvilken hans lits historia ej kunde uppvisa ett motstycke. I stället för att säga något, fattade han Augustus hand och tryckte den så som alla karlar trycka en vacker flickas hand, ifall de