Göteborgsposten – 1 december 1874, sida 2

försäkrade Augusta med trovärdig min och en öm blick på inspektorn, hvilken deraf kände sig lyftas ett godt stycke mot sjunde himmeln. — Nu faner jag, fortsatte hushållerskan, att vår vän, herr Byln, äfven i detta fall funnit sin egen litterära handkammare otillräcklig och derföre plundrat en annans, ty åtskilliga uttryck i berättelsen, de enda som jag tycker vara qvicka, äro hemtade ur en bok, som jag nyligen haft till låns af honom. — Men kan han ha varit så djerf?.. — Åh, så pass känner jag Honom, att j jag vet det. Det faller honom aldrig in att tro, det hans knep äro för grofva, för att icke genomskådas. — Nå men kan icke detta anses som ett tillräckligt bevis på att han är författaren? . — Jag tror knappt... Vi måste försöka att anskaffa flera. För det första bör ni genast laga att ni får resa in till staden och der, om möjligt, drilla med tidningsredaktören, så att ni får ett intyg på att ni ej skrifvit artikeln. Är författaren ej heller känd af honom, så laga att ni kan få manuskriptet ... Under tiden skall jag försöka att hjelpa er här hemma. Axel Pihl försökte komma fram med några ömma ord, hvilka foster af hans betagna hjerta dock qväfdes af en otålig ryckning på Augustas hvita axlar. — Jag her ej tid att lyssna till er nu, sade hon tvärt. Gå heldre och bestyr om er resa . .. Axel gick, litet dyster öfver hennes otillgänglighet, men tillika ej utan förhoppningar om en lycklig utgång. (Forta.