Göteborgsposten – 1 december 1874, sida 2

nungadömets ögonbl ickliga återupprättande med Henrik V som konung, grefven af Chambord utfärdade ett manifest, Casimir Prier inlemnade ett af hela venstern och venstra centern understödt förslag om den bestämda republikens upprättande, bonapartisten Raoul Duval och Malleville ur venstra centern inlemnade lika lydande förslag om försemlingens ofördröjliga upplösning — allt förgäfves. Församlingen förkastade alla lösningar; det var omöjligt att samla majoritet kring någonting, och regeringen hade derför ingenting annat att göra, i fall bon ville fortgå på laglighetens väg, än att söka förmå församlingen att upplösa sig, i den förhoppning att ett längre uppskof skulle kunna verka någon ändring i partiförhållandena. Man väntade ett eller annat under, ett eller annat obeskrifligt, obestämdt något, som skulle kunna föra Frankrike i en bestämd riktning, och på sammanträdet d. 30 juli lyckades man i trots af de radikalas motstånd att få församlingen ajournerad från d. 6 aug. till d. 30 november. De tilländagängna ferierna ha i flera hänseenden varit tillfredsställande och uppmuntrande. Lugn och ordning ha herskat i landet; regeringen har utan stora avårigheter kunnat göra ein myndighet gällande, och hvad som är det vigtigaste af allt: landet är återigen stadt i stark uppblomstring efter krigets oerhörda olyckor. Penningar inströmma i landet, uttörseln är i stadig tillväxt, handel och industri i liflig utveckling, och en förträfflig skörd har välsignat landtmannen samt gifvit honom förmågan att bära de bördor, staten måste pålägga honom. Nationen är i allmänhet belåten och önskar blott lugn och en stark förvaltning, som kan betrygga detta och bringa till ett lyckligt slut det påbegynta reorganisations-verket. Fastän man sålunda kan säga, att landet blir allt lugnare och lugaare, blir deremot å andra sidan regeringen allt osäkrare. Nationene stora massa bär intet agg till Mac Mahon eller hans regering, dess finanspolitik gillas, dess sträfvanden efter att skapa en ny och kraftig här ba väckt allmän tillfredsställelse, utrikesministerns kloka och förståndiga hållning mot Italien och Spanien har rönt förtjent erkännande, men det finnes likväl ingen, som tror på, att det system, som grundlades den 20 mars 1873, skall kunna vara i längden, och alla speja efter det obekanta, som skall komma och kullkasta det. Man känner med sig, att Mac Mahons moraliska myndigbet för ögonblicket icke är större, än under tiden mellan Thiers fall och det sjuåriga presidentskapeta tillkomst; man befarar, att detta senares karakter skall plötsligt förändras eller att det skall kastas åt sidan af något annat mäktigare. Hvad detta mäktigare skall bli, söka alla att upptäcka; alla vilja ställa sig på den segrandes sida, och detta är helt visst skälet, hvarför Frankrike — åtminstone dömer Times så — aldrig varit så moget för en statskupp som just nu. I fall man frågar efter orsaken till denna misstro, så ligger den utan tvifvel i det obestämda förhållande, som råder mellan republikens president och nationalförsamlingen. Marskalk Mac Mahon har upprepade gånger förklarat, att lagen af d. 20 nov. 1873 är oomkullstötlig, hans olika ministörer hafva förklarat det samma, och det tyckes vsra den allmänna meningen inom de officiela kretsarne. Men den yttre verlden, nationalforsamlingen inräknad, är af en annan mening. Församlingen har icke begränsat eller inskränkt sin egen myndighet genom omröstningen den 20 nov.; hon anser sig sjelf för suverän, och ifall bon är det, kan der icke finnas någon skranka för bennes myndighet. Hon kan åter beröfva Mac Mahon den åt honom anförtrodda myndigheten; bon kan upphäfva eller förkorta det sjuåriga presidentekapet, om hon så finner lämpligt. I juni månad väcktes förslag om att kalla grefven af Chambord på tronen och sålunda kullstörta hela den bestående ordningen; för få dagar sedan uttalade MToiere organ Bien Public, att Mac Mahon icke hada rätt att regera emot kammarens vilja, och att han befann sig i samma ställning som Thiers före d. 24 maj, en åeigt som genast bemöttes af den officiösa Moniteur. Men offentligheten kan derför icke ha stort förtroende till det sjuåriga presidentakapet; ty det kan i hvad ögonblick som helst hotas af en fientlig majoritet. Marskalken har ingen rätt att upplösa nationalförsamlingen; ett sådant beteende skulle vara en statekupp, och då man betänker, att nationalförsamlingen icke har någon eidoordnad myndighet som ett öfverhus, att alla lagar antagas med enkel röstmsjoritet, att hvarje förslag kan hastigt behandlas, så är det ingalunda omöjligt, att planen till ett partiangrepp på marskalken kan fattas och genomföras i kammaren, innan presidenten fått någon aning om den hotande faran. En så osäker myndighet kan aldrig ingifva verkligt förtroende. Marskalk Mac Mahons halft diktatoriska myndighet sväfvar i luften, och han kan icke få någon till att tro, det han har fast mark under sina fötter. Häftiga stormar och hetsiga debatter kunna väntas, och hela Europa ser med en viss orolig nyfikenhet bort till Versailles. Emellertid är det tryggande, att marskalk Mac Mahon har hela den franska hären på sin sida, så att några oroligheter icke behöfva befaras. Möjligt är ock, att de segrar, som de radikale republikanerna vunnit vid kommunalvalen i städerna, skola samla de konservative kring regeringen, emedan de hafva allt skäl att befara, det republiken, republiken Gambetta, skall komma på maktens tinnar, om de nu svika Mac Mahon och möjligen derigenom bereda hans fall.