Göteborgsposten – 1 december 1874, sida 2

Unsändt) 73 I en tid, då man öfver hufvud och på vissa håll nästan fantastiskt svärmar för det nordiska och fornnordiska och söker lyckliggöra den svenska allmänheten dermed, antingen fornt och nordiskt, som det är, eller vederbörligen bearbetadt; samt i en tid, då den rättsinnige och för sina medmenniskor ömmande medborgaren med oro ser den öfver hand tagande dryckenskapen och ängsligt söker efter hvarje medel deremot, kan det kanske ursägtas, om man tager sig fribeten upplifva minnet af ett nykterhetstal, som den kloke och vältalige norske kung Sverre höll vid, som det synes, fullt lämpligt tillfälle. -En gång kommo tyska köpmän med skepp, lastade med vin, till Bergen, der konungen då vistades. Birkebenarne och borgrarne i staden drucko sig rus och blef då, som vanligt vid sådana tillfällen, slagsmål och oväsende. En man kastade sig från loftet i gården, menandes sig skola simma. En annan föll af bron i strömmen och drunknade. Några blefvo ibjälslagne, andra sargade och stympade. Slutligen lyckades det konungen att stilla oväsendet och förlika de stridande. Då höll konungen ting med sina män och talade sålunda: Tacka vill jag engelska män, som hitföra hvete, honing, flor och kläde. De andra skola ock hafva tack, som hit hafva fört sirup, lin och vax. Desslikes ock de, som komma från Orkenö, Hjaltland, Fårö och Island, som hit hafva fört de saker, som landet icke, kan vara förutan. Men de andra tydvärske, som hit äro komne i stort tal med många skepp och ärna sig föra hädan smör och fisk, hvarutaf förorsakas kan stor dyrtid i landet, men lemna i stället vin, det alla köpa, och många sätta för den skull lifvet till: dem bör ingen tacka, och om de vilja behålla lif och gods, må de packa sig hädan; förty deras ärende är oss och vårt rike otjentligt. Veten I väl. hvad dryckenskapen kommer till väga. Det första och ringaste är, att gods och egodelar förspillas. Till det andra förtappar drinkaren minnet. Till. det tredje får han begärelse till allt olofligt. Till det fjerde fruktar han sig ej att taga med orätt gods och qvinnfolk. Till det femte inräder dryckenskap att lida ingen ting, hvarken ord eller gerning: betala ondt med dubbelt värre och baktala de oskyldiga. Till det sjette utmattar hon lekamen, den eljest kunnat utstå många besvär, så att han blifver afmägtig ; blodet förminskas i lemmarne och vändes till ohälsa, så att det är platt ute med densamma. Sedan, när egododelar, vett och helsa äro borta, ingifver hon dem förspilla hvad qvar är, neml. själen, så att de vanvörda alla rätta seder och budord, men begära synden, falla från Gud, själ och förnuft, emedan de icke minnas hvad de hafva gjort. Sen på drinkaren, när han skiljes på en gång från drycken och lifvet. Hvad tycker eder likt? Hvem tager då emot hans själ? Tånken på hur otjenliga dessa äthätvor emot hvad som vara bör. — Detta konungens tal blef väl antaget och alla vettiga män tyckte det vara rätteligen taladt. Afzelii Sagohäfder 1 delen.