vi begifva oss för detta ändamål till en eidobyggnad på Ahlsjö och inträda i den der belägna — väfkammaren. Har läsaren någonsin varit inne i en sådan, då en vacker flicka sitter i väfven? Troligen ej, ty vackra flickor bruka: sällan väfva nu för tiden. Emellertid är det en mycket förtjusande syn. En frisk rodnad framkallas på de runda kinderna; det är oftast för varmt för att begagna halsbetäckning, hvarföre man får se sig mätt, om sådent är möjligt, på en hvit hals och välformade axlar; den smidiga gestalten böjer sig i tusenfaldigt vexlande, behagliga ställningar; ett par små fötter, af hvilka man eljest knappt får se en skymt, flytta sig skyndsamt från trampa till trampa ...-. Det der är ju mycket vackert! Sådan är också den anblick, som möter oss i väfkammaren, der fru Knattings hushållerska mamsell Augusta sitter och kastar skytteln fram och åter mellan trådarne: sådan är den anblick hvilken möter gårdsinspektorn, herr Axel Pihl, hvilken vi låta inträda på samma gång som vi sjelfva. Utan tvifvel var Penelope, trogen i åminnelse, en bra söt menniska och säkert sågo hennes talrika friare högeligen förtjusta ut medan hon höll på med dender väfven, som aldrig blef färdig; — men vi tro dock att Ulysses gemål aldrig lyckades framkalla en så högt drifven förtjusningsfeber, som den hvilken vanligen intog Axel Pihl då han inträdde i detta väfstolens sanktuarium. Men mamsell Augusta hade också alltid ett vänligt leende på sina fylliga läppar till