— — a en fullständig villervalla, och detta fraktioner rag söndersmulande i fragmenter, som redan under den förra sessionen gjorde församlingens oförmåga till verksam handling, synes komma att fortfara i ännu högre grad. Ingen kan säga, hvilken lösning framtiden skall erbjuda af dessa förvecklingar. Thiers återkommer i dessa dagar till Paris och afvaktae af sina vänner med otålighet. Sedan alliansen med de radikalare venstermännen nu gått sönder, räknar man på honom såsom den enda verkmästaren att möjligen kunna laga den. Den opasslighet, hvaraf han någon tid lidit, har lyckligtvis endast varit af öfvergående beskaffenhet, och han skall nu, efter hvad tidningarne berätta, vara friskare än han någonsin varit. Det låter godt vid hans ålder. När den bekante och berömde publicisten Emile de Girardin helt nyligen först framlade sitt förslag till lösning af den invecklade författningsknuten, bestående deruti att nationalförsamlingen skulle besluta sig för att qvarstadna på sin plats utan nya allmänna val ända till 1880, då tiden för presidentens sjuåriga makt är ute, så var det knappt någon som tog detta projekt på alvar. Men på några dagar har detsamma vunnit en betydlig anklang och sjelfva Journal des Dbats synes icke obenägen att se möjligheten till en lösning deruti. Det finnes andra blad, som tala om att räddningen ligger deruti, och det betraktas af många enskilda personer såsom ett rimligt och sannolikt slut på den konstitutionela tvisten. Jag för min del är till och med böjd att tro, att om åt den stora allmänheten kunde bibringas en fullständig reda på hvad detta förslag egentligen åsyftar, så skulle densamma lätt kunna ötvertalas att bortlägga sin ovilja mot den närvarande Församlingen och låta den sitta qvar såsom lagstiftande, men ej konstituerande. Men olyckligtvis finnes det ett motstånd, som blir svårare att öfvervinna — det är Församlingens eget; KHvad förslår det för dessa talträngda herrar att endast ha budgeten och vanliga lagförslag att orera om, och hvilket inflytande skulle de på det sättet kunna utöfva på landet? Naturligtvis ett mycket mindre än nu, då de ha hela konstitutione-frågan att röra sig med, och under sådana förhållanden är det allttör säkert att de sätta sig på tvären. Sedan några dagar ser man i konsthandlarnes fönster en liten staty af Republiken, betydligt vackrare tänkt än de framställningar deraf, som förut varit de vanliga. Dessa statyetter utgöra en reduktion af en stor marmorstaty, som daterar Big ända ifrån 1848 och som har sin egen rätt kuriösa historia. Nyssnämda år, strax efter revolutionen, hade den provisoriska regeringen beslutat att en bild af den nyfödda republiken skulle uppställas i en af Paris squarer. Det öppnades en täflan, hvari mer än etthundrafemtio konstnärer deltogo och för hvilken juryn utgjordes af dels några konstens veteraner, dels några medlemmar af regeringen. Bland de inlemnade skizzerna tillerkändes priset åt den af bildhuggaren Soitoux. Men det begaf sig, att innan han fick sin Republik färdig, hade folket redan ledenat på sin och genom de sex millionerna röster sanktionerat Napoleons statsstreck. Herr Soitoux staty blef väl ganska riktigt betald, men omedelbart buren till kronomagasinerna på Ile des Cygnos, hvilka tjena till förvaringsrum för gamla möbler, husgeråd m. m. dylikt från slotten och andra allmänna bygnader, och der blef den bortglömd. Det är först helt nyligen, som någon erinrat sig dess tillvaro och deraf låtit göra en reduktion i brons. Såsom konstverk är den verkligen vacker. Republiken föreställes såsom en qvinna, draperad i den antika drägten och krönt med en krans af ax samt stödjande sig med ena handen på fascer, medan bon med den andra håller i svärdet. Bredvid henne ser man lagens bok och en bikupa, arbetets symbol. Öfver axkransen strålar en etjerna. — Sådan är efterbildningen. Hvad sjelfva modellen angår, så hvilar den fortfarande i sitt magasin. En plats är för närvarande ledig här i Paris, hvilken säkert hör till de mest eftersträfvade i hela universum, den af företa ordinarie korrespondent för Times. Den siste innehafvaren deraf, br Hartmann, som afled för ett par veckor sedan, hade innehaft befattningen sedan 1864 och altid skött den med mycken duglighet och takt, ehuru icke med den opartiskbet, som hade varit önsklig. Hartmann hade i alla tider varit en beundrare af den preussiska politiken och hade länge varit anstäld för tidningens räkning i Berlin samt gjort 1864 års fälttåg mot Danmark och 1866 års mot Österrike i förening med den