— —— —————— visat prof på en dylik; och att jag skulle ge honom mitt hedersord på att tiga. — Jag gaf honom mitt löfte och bar obrottsligt hållit det. Döm då om min bestörtuing, när han i dag efter en skur af förebråelser och ovett slutligen lemnade mig sista numret af den i residensstaden utkommande tidningen, hvars följetong innehöll en temligen skandalös beskrifning just på detta uppträde. Ehuru nomnen ej voro utsatte förekommo nog tydliga anspelningar för att göra fullkomligt begripligt för den med förhållandena bekante, hvem som åsyftades. — Patronen lemnade mig, innan jag påbegynt läsningen, efter att he förklarat att det arrende af hans andra egendom, hvilket han lofvat mig, nu ej kunde komma i fråga. Hela händelsen gör: mig ledsen ej blott derföre att jag förlorat hans välvilja, ty i grund och botten är han en välvillig man, och derför att jag går miste om arrendet, utan mest emedan jag måste afsäga mig de kära förhoppningar jag med löftet om detta arrende förbundit. Axel Pihl uttalade de sista orden med en blick och ton som tillkännagåfvo att de omnämnde förhoppningarne voro förbundne ej blott med arrendet utan äfven, och kanske mest, med mamsell Augustas egen vackra person. Denna låtsade dock ej begripa hans mening. — Jag inser nog huru tungt det måste kännas att så plötsligt få afstå från alla förhoppningar på oberoende... Men huru i all verlden kan denna historia ha blifvit införd i tidningen, då det ju ej var flere personer än patron, frun och herr Pihl som kände till den?