Göteborgsposten – 30 november 1874, sida 1

jag må säga skall hvarken herr de Mailly eller någon an: nan menniska i verlden få veta hvad som tilldragit sig mellan oss. Jag tvekade... Ännu ville jag försvara mig ..-. — Jag gifver er tio miauter, sade han till mig. Han sigtade dervid ånyo på herr de Mailly. Jag svor. Bluette fällde en tår, då hon uttalade dessa sista ord. — Berätta till slut, madame, sade vicomten då. — Ni vet det öfriga, min herre. Vi lemnade denne man i Genua. Han var illa sjuk; jag hoppades att han ej skulle komma sig och aldrig störa vår lycka ... Ack! jag bedrog mig... Ni har trott mig vara brottslig, min ed förbjöd mig att rättfärdiga mig, jag har böjt hufvudet för den ... Gud har dömt mig! Herr de Mailly knäföll framför Bluette. — Madame vicomtesse de Mailly, sade han med långsam och allvarlig röst, vill ni förlåta mig?... I dessa enkla ord låg ett uttryck af samvetsqval och kärlek, att Bluette lutade sig mot honom, slog sina-armar omkring hans hufvud och tryckte en brinnande kyss på hans läppar. — Ah! utropade hon, jag har aldrig lidit... allt det der var blott en dröm . .. opglarnes lycka bleknar bort i jemförelge med min, Chevalier du Vernais hade lyssnat till Bluettes berättelse såsom en lifdömd, för hvilken man läser upp hans dom. Han hade förstått, att försoningens heliga stund nalkades. Vicomten frigjorde sig från sin hustrus omfamning