Göteborgsposten – 30 november 1874, sida 1

och närmade sig kall och lugn som en domare intill chevalier du Vernais. — Herr chevalier, sade han till honom, befall er själ i Guds händer; om ni kan en bön, så läs den, ty ni skall dö! — Nåd! sade en röst — det var Bluettes, jag förlåter honom... — Men jag förlåter honom icke, sade vicomten. — Nåd, Armand, nåd! bönföll den ädla qvinnan; jag beder dig derom i min mångåriga sorgs namn! — Nej, han måste dö, madame. Ingenting kunde rädda anstiftaren af så mycket ondt, annat än hans egen feghet. Han var rädd för döden, och när han såg att Bluette begärde nåd för honom, reste han sig upp i sängen och bad om nåd liksom hon. — Döda mig ej! döda mig ej! jag vill ej dö så utan en enda vän!... Och med sin svaga hand höll han tillbaka de Maillys arm; förtviflan gaf honom styrka. — Jag skall öfverlemna skrinet åt er! Vicomtens arm föll; föraktet efterträdde vreden. Du Vernais utsträckte handen och pekade på den inre plåten i kominen. Coquelicot uppgaf ett glädjerop och skyndade. fram till kaminen. — Det finnes en fjeder, stammade du Vernais ... tryck på den. Coquelicot var en fyndig man; han upptäckte fjedern genast och tryckte på dem, hvarvid plåten gled undan och blottade ett gömställe, hvarest ett jernskrin befann sig.