skämtsam med vicomten, vördnadsfull ända till ytterligh et mot mig. Vid deserten kände herr de Mailly sig tröttoch denna trötthet, som han tillskref resan, förmådde honom att tidigt begifva sig till sitt rom, der han lade sig och snart insomnade. Jag var rädd... Jag knäföll och bad. Mot midnatt öppnades dörren och chevaliern inträdde, Jag uppgaf ett rop och ville fly. — Min Gud! sade han till mig småleende, jag skrämmer er således. Han stängde dörren i dubbelt lås och stoppade nyekeln i sin ficka. . — Min herre, sade jag förtörnad, om jag väckte herr de Mailly, skulle han döda er. — Vicomten skall ej vakna, svarade hen; tack vare det opium han fått i ett glas Falernovio, skäll han sofva ända till i morgon bittida. Taket skulle kunna ramla ner, utan att han vaknade. Jog ansåg mig förlorad, jag ropade på hjelp. — Mina tjenare skola ej komma. Men lugna er då, madame, jag vill helt enkelt samtöla med er. Och denne man satte sig och ville taga min hand. Jag drog mig ifrån honom. — Må vara! sade hon, vi skola samtala på afstånd. Jag darrade i alla lemmar, och jag skulle ha velat fly. — Madame, fortfor han med en cynisk kallblodighet, jag har sagt er, att jag älskade er; jag har ljugit. Jag trodde att det vär förargelsen, som ingaf honom dessa ord, och jag audades åter. — Men, återtog han, det finnes i Paris eo qvinna, som jag älskar och som jag vill gifta mig med. Det är ett förtjusande barn om gjutton år, fröken de Mailly, vicomtens syster. (Forts.