händerna, gif mig styrka att säga dem, att jag är oskyldig, och att denae man varit min oförsonlige förföljare och min bödel. — Det uppstod ett ögonblicks tystnad bland de fem personer, som befunno sig i chevalierns rum, Fleur-de-Mai lät Bluette sätta sig i en fåtölj. — Tala, sade han med den myndighet, som tillkommer hufvudmannen för en familj. Bluette lyckades beherska sin själsrörelse, och för dessa två män, som med oro gåfvo akt på den minsta rörelse af hennes läppar framstälde hon följande berättelse: Det var i Florens som vi träffade chevalier du Vernais, det var der hans förbindelse med berr de Mailly tog sin början. Ester några dagars förtroligt umgänge märkte jag, att han gjorde mig till föremål för sin hyllning och vågade hoppas min kärlek. Jag älskade herr de Mailly, min make; jag bemötte chevaliern blott med ett kallt förakt. Han förlorade ingalunda modet, utan fortfor med sin förföljelse. Jag hotade honom då med att underrätta herr de Mailly om hans afskyvärda uppförande. Ifrån den dagen tycktes herr du Vernais vara helt vördnadsfull och undvek sorgfälligt att träffa mig ensam. Han hade hyrt en villa vid Arnoflodens strand några lieues från Florens; han bjöd oss en dag dit. Herr de Mailly antog bjudningen. Jag vet ej hvilken dyster aning, som intog mig genast vid min ankomst, men jag besvor herr de Mailly att återvända till Florens samma afton. — Du är bernslig, sade han, och din fruktan eger ej någon grund. — Det finnes banditer på landsvägarne, stammade jag. — Ett skäl mer för att ej resa då det ej är dageljus. Vi mottaga chevalierns gästfrihet för i natt och afresa i morgon vid soluppgången. Jag vågade ej göra några vidare invänningar. Under aftonmåltiden visade sig chevaliern glad och