Ju närmare den tid kommer, då franska nationalförsamlingen skall åter börja sina förhandlingar i Versailles; desto ifrigare bli bemödandena att åvägabringa en fredlig lösning af den närvarande outbärdliga ställningen i Frankrike, och desto svartare visa sig konjekturalpoliticis synbilder. I närvarande stund står saken så, att förhoppningarne på centrernas fusion äro i sjunkande, under det farhågorna för ett förment statsstreck äro i stigande, Fusionen må följa eller icke, så myeket står dock fast, att en uppriktig öfverenskommelse. och en fast sammanhållving icke äro möjliga, så länge venstra centern har republiken, den högra konuvgadömet oaflåtligt för ögonen såsom ett mål för dess önskningar och sträfvanden. Den mellan de båda partierna befintliga klyftan kan visserligen hopklistras med papper, men icke verkligt ifyllas med vackra talesätt. Huru som helst, med eller utan fusion skall nationalförsamlingens ställning icke blifva bättre, freden fastare, frukten icke minskad. Nationaltörsamlingen skall lägga sig för republikpresidentens fötter och organisera hans maktbefogenhet, eller ock skall den nödgas bestämma sig för upplösningen eller slutligen bli tvungen att finna sig i den rollen, att verkställande maktens innehafvare regerar lugnt utan henne och till och med i trow af henne, liksom om hon alls icke mera fans till. Allthsedan den napolåonska 2:dra december har, för hvarje gång nationen bemåktigats af en dunkel känsla af annalkande stormar, ordet statsatreck varit ett omhuldadt tema för den franska pressen. Fransmännen tro sig ock se skuggan af ott statsstreck åter draga, vare sig stor eller liten, öfver sitt land, ÖR ENN NANNA ARN EA