Göteborgsposten – 27 november 1874, sida 1

Fleur-de-Mai rärdigades ej. gifva något svar härpå utan vände sig till sin syster. — Madame, sade han, skulle ni kunna aflägga ed på att denne man ljugit? — Jag svär det, svarade Bluette med fast röst. — Det är nog för mig. s Den unge mannen vände sig derpå åter mot chevaliern. — Min herre, sade han till honom, jag frågar er, om ni vill lösa min syster, vicomtesse de Mailly från sin ed. Chevaliern teg. — Min herre; sade Fleur-de-Mai darrande af-vrede, jag befaller er... — Tyst! inföll vicomte de Mailly med hes röst. Du Vernais, det är för mig ni bör afgifva redogörelse ... Du Vernais betraktade dem alla tre. En blixt af tillfredsstäldt raseri glänste till i hans ögon. Derefter yttrade han midt under en djup tystnad med låg men fast röst: — Jag har ingenting att säga. Jag skall ingenting säga, Vicomten tog en pistol i sin gördel, spände den och höll den mot. du Vernais tinning. — Stoppa tillbaka er pistol, herr vicomte, sade Ooquolicot med största lugn. Herr de La Morlidre skall bevilja mig den ynnest, som era hotelser ej förmå att aflocka honom: Du Verneis kastade en bönfallande blick på Coquelicot, som ej tycktes märka den. — Det är tio år sedan, sade han, herr chevalier du Vernais, som då hette herr de La Morligre, och som förde befälet öfver ett kompani ryttare, af sin general fick i uppdrag att föra en depesch, hvarpå armåns välfärd berodde. Då han passerat förposterna, satte herr de La Morlidre af i aporrsträck och styrde kosan mot det fiendtliga lägret. Han trodde sig säker på att ej bli märkt;