Göteborgsposten – 25 november 1874, sida 2

sannt. Kanhända att mitt sår är dödligt; men antingen jag dör eller lefver, är det behöfligt att ni vet, att jag är ur stånd att förråda en vän. Jag hör att ni ej har velat återse madame de Mailly. Glöm henne, det är det enda råd som en vän kan gifva er. Hvad mig betröffar, så svär jag vid min heder, att jag aldrig älskat henne. I mitt bröst brann en låga, som förvarade mig för hvarje annan. Jag kan ej skrifva mer; men i ert eget lugns namn, i hennes namn som ni förskjutit, kom till mig, det är nödvändigt, medan jag har tillräcklig styrka qvar för att tala med er, Du Vernais. — Då jag erhöll detta bref, återtog herr de Mailly, var jag halft vansinnig af sorg. En förskräcklig feber angrep mig; under flera veckor trodde men mig vara nära döden. Du Vernais flyttade till mig, ehuru han var sårad; han var den förste jag såg, då jag återkom till medvetande ; men var okunnig om vår duell och om orsaken till hans sår. Hans första ord bekräftade förklaringarne i hans bref. Madame de Mailly hade älskat honom och låtit honom besöka sig. Hon hade skrifvit detta olycksaliga, skamliga bref till honom. Hans brott och min olycka gingo ej längre. Var det ej tillräckligt för att dö af? Jag vet ej om du Vernais köld och råd hade upplyst henne, eller om hennes samvete vaknat i det ögonbliek hon var i begrepp att svika sina pligter; men jog erhöll bevis på, att hon sjelf bedt du Vernais aflägsna sig från henne, och att han lagade sig till att afresa samma dag jag tvang honom att slåss... Ni vet allt, min herre. Vicomten hade ända dittills telat med ansträngning, i det han gjort våld på sig för att synas lugn. Men i detta ögonblick öfvergaf hans fasthet honom. Han föll tillbaka på en fåtölj och gömde ansigtet i sina händer. Tårarne föllo ner mellan hans fingrar. Fleur-de-Mai botraktade honom orörlig. En mängd stridiga tankar genomkorsade hans hjerna.