Göteborgsposten – 25 november 1874, sida 2

— Ni finner mig mycket s Bvag, sade vicomten i det han åter reste sig upp. Nåväl, ja, jag älskar henne ännu! Det finnes ögonblick, då jag är tillräckligt dåraktig för att tvifla på mina ögons vittnesbörd. Mitt lif är nu mera af annat än ett martyrskap ... Jag skrifver hvarje afton till henne bref, som hon aldrig skall läsa. Hvarje natt knäböjer jag framför hennes porträtt, i den lilla paviljongen, hvari hon var hemlig gäst, och då glömmer jag . . och det förekommer mig som om hon alltid vore der... Fleur-de-Mai lyssnade; han liknade en man som träffats af åskan. Man skulle kunnat tro, att han afhörde uppläsandet af sin dödsdom. Nära en fjerdedels timma förflöt under tystnad. Vicomten var försjunken i sin smärta; Fleur-de-Mai gjorde öfvermenskliga ansträngningar för att beherska sin och för att åter blifva herre öfver sina tankar. Dörren öppnades hastigt, och Coquelicot visade sig. — Ni förlorar en dyrbar tid, sade han. I hvarje ögonblick kan chevalierns flykt bli upptäckt. Det är nödvändigt att lemna Paris så fort ske kan. Vicomten tycktes ej höra, men Fleur-de-Mai liksom vaknade upp ur en dröm. Han närmade sig herr de Mailly. Han var liksom förvandlad. Han lade handen på vicomten, som darrande reste sig upp. — Låtom oss byta kappor, sade han, och ersätta våra värjor med dolkar. Två af era tjenare böra stiga upp i er vagn och taga vägen åt Orleans. Det finnes längst bort i er trädgård en liten bakport. Låtom oss gå ut gevom den. Coquelicot skall vänta oss med hästar vid början af rue de la Barillerie. Skrit ett bref till stiftsfrun för att säga henne att ni reser till Orleans. Detta bref skall tagas af polisen och leda den från rätta spåret. Skynda! (Forta.)