Göteborgsposten – 25 november 1874, sida 1

ansträngning försökte återvinna sin sjelfbeherskning. Cheralier, jag har ett medel att befria er från ert fängelse; låtom oss ej förlora en minut. Han tog ett steg mot dörren. Fleur-de-Mai gatte sig. — Gå, min herre, sade han, om ni ej har förfört min syster, har ni öfvergifvit henne. Jag kan ej mottaga er bjelp. — I himlens namn, följ mig! det gäller er heder. — Min heder! upprepade Fleur-de-Mai i det han till hälften reste sig upp. Men han satte sig åter, i det han halfhögt yttrade: — Min heder! vet jag väl hvad ni har gjort med den? — Kom ihåg att madame de Mailly befaller er att fly. Fleur-de-Mai suckade och svarade ej. Vicomten tog ett steg framåt och ville taga honom i handen. Chevaliern reste sig ögonblickligen och utbrast med purpurröda kinder och lågande ögon: — Tillbaka, min herre! Ni ser väl att jag ej har vapen! — Men hvem säger er, att det är med mig ni har räkningar att uppgöra? — Bluette! ni förolämpar Bluette, min tillbedda englalika syster! Bevis, min herre, bevis, jag måste ha bevis! Under det Fleur-de-Mai vred sina händer af förtviflan; betraktade vicomten honom med en blandning af medlidande och ömhet. — Ni vill ha bevis? sado han; följ mig, jag skall gifva er dem. Ni vill ha hämnd? följ mig utom Paris. Det finnes värjor i vagnen, som väntar oss. — Min herre, sade Fleur-de-Mai, vi ha en förfärlig räkning att uppgöra tillsammans, och för det ändamålet har jag behof af min frihet, Jag följer er, gå; vi begifra oss hem till er,