Göteborgsposten – 25 november 1874, sida 1

FF ALA—— ——— verlden. Hvad hon lidit vet Gud... Gubben lät gossen anlägga sorgdrägt och sade honom, att hans syster var död; han dog sjelf af sorg och blygsel, och barnet växte upp i ensamhet, begråtande både sin fer och sin syster. En lång tid derefter, min herre, en natt för ungefär två år sedan, under det alla i den föräldralöses hus lågo försänkta i sömn, klappade någon på porten till detta hus; en tjenare vaknade, sprang ut för att öppna och uppgaf ett rop af häpnad och förfäran. Min systers vålnad äterkom. Ack ja, det var verkligen endast skuggan af den unga flicken denna svartklädda qvinna som nu kom, denna qvinnva med feberaktigt glödande ögon, med af sorgen aftärdt ansigte. Hon tog mig i siva armar och sade till mig: Jag är ej död, men jag vet ej mer om jag är lefvande, så mycket har jag lidit! Gör mig inga frågor, göm mig... jag vill vara död för alla. Från den dagen går hon ej ut, och ingen i Blois har misstänkt, att fröken Bluette de Chastenay ej är död. Nåväl, min herre, slumpen, den förfärliga slumpen som sliter sönder de tjockaste slöjor har sagt mig namnet på den man, som bragte henne i olycka! Ni är denne man! Fleur-de-Mai kastade en blick af förakt på vicomten. Herr de Mailly hade blek och med nedböjd panna åhört Fleur-de-Mais sorgliga berättelse. Han lyftade åter upp hufvudet, när ynglingen slutat och svarade: — Haf godheten lyssna till hvad jeg kommer att säga, min herre; jag skall i min ordning berätta er en ännu mera sorglig historia. Fröken Bluette de Chastehay heter sedan tolf år tillbaka vioomtesso de Mailly. Fleur-de-Mai uppgaf ett rop. — Det är omöjligt! sade han. — Det är sannt, svarade vicomten med värdighet. Fröken de Chastenay är min hustru. Hans ansigte hade blifvit förfärligt blekt och svettdropparne framperlode på hans panna. — Men vi förspilla tiden, sade han i det han med en