Göteborgsposten – 25 november 1874, sida 1

åt sitt klander. Insändaren är också ingalunda den som afundas brefskrifvaren denna ära! Likaledes tro vi, att brefskrifvaren står ensam med sin fruktan, att vår stad -inom en mer eller mindre aflägsen framtid skall förvandlas till ett blott och bart fisklage-; en dylik fruktan uttalades visserligen för flera år sedan, då frågan om jernvägens byggande började behandlas; men numera, sedan vår jernväg kommit till stånd och trafiken å densamma blifvit. ändamålsenligt ordnad, måste väl denna fruktan som, der densamma förefunnits, lemnat rum för glada förhoppningar om bättre framtid för vår stad, anses tillhöra en öfvervunnen ståndpunkt; brefskrifvaren är här mer än lofligt långt efter sin tid. Påståendet att -säväl handeln som industrien och, hvad värre är, hela samhället är icke så litet försoffadt och många är efter sin tid, borde kanske lämpligast förbigåtts med töraktets tystnad; men å andra sidan, ett dylikt yttrande, offentliggjordt uti en af landets mera spridda tidningar, der det måbända läses af många med här rådande förhållanden obekanta personer, skulle tilläfventyrs kunna bibringa mången den föreställningen, att så verkligen vore förhällandet. Att emellertid ett samhälle, hvars medlemmar utgöras till väsendtlig del af i allmänhet väl knappt aflönade embetsoch tjenstemän, handtverkare och öfriga näringsidkare och hvilket således icke kan i fråga om materielt välstånd jemföras med de i berörda hänseende lyckligare lottade, att ett dylikt samhälle, säga vi, iklädt sig så stora uppoffringar, som för fallbordandet af ifrågavarande jernväg erfordrats, redan detta synes oss icke tyda på försoffning, lika litet som den omständigheten, att, oaktadt samhället, såsom ofvan nämndes, bestär till stor del af svagt aflönade tjenstemän; någon allmännare fattigdom i egentlig mening icke kan sägas vara rådande Lägges härtill, att under de senare åren såväl handel som sjöfart och industri alltmer vidgat fältet för sin verksamhet, hvarom flera industrielas anläggningar och ökad verksamhet i och omkring staden bära vittne, torde väl äfven detta bevisa motsatsen till hvad den värde brefskrifvaren behagat påstå. 4 Då frågan om svenska örlogsflottans beskaffenhet icke synes stå i något närmare sammanhang med sambällets förfall, förbigå vi hör densamma. Att flottans personal håller sig. strängt afsöndrad från de öfriga samhållsmedlemmarnehafva vi, under mångårig vistelse här, icke kunnat finna; men om så i någon mån vore fallet, anse vi detta mindre besynnerligt, såsom betingadt af clika verksamhet och till en del skilda intressen och lefvadsvilkor; deremot kunna vi icke uti den förmenta tillvaron af detta. förbållande finna något rimligt skäl att samhället skulle vara förfallet. Brefskrifvarens öfriga mer eller mindre felaktiga uppgifter och elaka insinuationer — båda delarne hoppas vi lika oskadliga — låta vi stå för hans räkning, likasom den ömkliga logik, som genomgår hela hans opus och som särskilt framträder i fråga om valet af riksdagsman för staden. Att döma af hans yttranden i denna fråga, synes oss brefskrifvaren hafva tagit sin egen illvilja mot samhället till ledning i stället för att, såsom han bort, förskaffa sig upplysningar af sakkunniga personer på platsen; en hvar, som något närmare känner medlemmarne af Karlskrona samhälle, lärer nemligen icke med fog kunna påstå, att vårt samhälle, mera. än något annat, skulle sakna lämpliga riksdagsmannaämnen. Hvad särskilt angår den af brefskrifvaren uppgitne kandidaten kapten P. G. H. Starck, få vi säga, att denna kandidatur var något alldeles YE hr 8. är visserligen ansedd såsom dugi sitt yrke och driftig direktör i Galvaniseringsbolaget, men aldrig hafva vi hört honom omtalas ej heller har ban hittills dokumenterat sig såsom någon så särdeles framstående man, att han borde framför andra blifva föredragen vid valet till riksdagsman. Då vi tro oss redan hafva på brefskritvarens opus slösat flera ord, än det förtjenar, öfverlemna vi åt en upplyst allmänhet att bedöma såväl halten af hans yttranden som den ädla afsigten med ett dylikt uppträdande och, under förklarande det vi icke vidare ämna byta ord med honom, lemna vi honom i oqvald besittning af den tillfredsställelse, han måste känna öfver sitt mästerstycke äfvensom deröfver, att han. i sin mån bidragit till förkofran af det samhälle, hvars ständiga framåtskridande ligger oss så varmt om bjertat; och önska vi honom slutligen lycka på den bana, han beträdt, förvissade att han, om ban icke lemnar sitt mål ur sigte, å densamma snart skall vinna den medborgarekrona, han såväl synes förtjena. Karlskrona d. 15 november 1874. y -n.