Göteborgsposten – 24 november 1874, sida 2

Herr de Launay gjorde en helsning åt Fleur-de-Mai och lemnade honom. — Stackars yngling! sade guvernören småleende för sig sjelf, nog vet jag att han skall komma att dö här; men jag har gifvit hans hjerta litet balsam. Det var min pligt att såsom värd och Bastiljens guvernör kunde ej finna något att invända deremot. Herr de Launay gnuggade händerna och närmade sig en grupp vackra damer, som samtalade sins emellan. Fleur-de-Mai gick några slag i salongerna, utbytte ännu några ljufva blickar af hemligt förstånd med den sköna stiftsfrun och återvände derefter på ett tecken af henne till sitt fängelse. Han insomnade vid det sista ljudet från festen, hade de ljufvaste drömmer och vaknade ej förr än det var dager. En pinsam tanke kom för honom vid uppvaknandet; en blek och sorgsen bild hade ställt sig vid hans hufvudgärd, bilden af Bluette. Brodern hade bragt vanheder öfver hans slägt, och hen, Fleur-de-Mai, vågade drömma om kärlek vid minnet af systern... — Ack nej! utropade han, det kan ej ske, det är ej möjligt! Jag vill ej ha min frihet tillbaka . .. jag föredrager att dö här! Gårdagen hade varit förtjusande för den unge mannen, dagen derefter skulle bli så mycket dystrare. Han återföll i samma sorgbundna sinnestillstånd, hvari han befunnit sig före mottagandet af den i valnöten inlagda biljetten och innan han sett Coquelicot. Han satt hela dagen med ansigtet tryckt mot gallren, pannan drypande af svett, händerna knutna af vrede. Det ögonblick inträffade, då man kom för att hemta Fleur-de Mai ut till platformen. Steg hördes utanför dörren till hans fängelse, dörren öppnades, en man syntes bakom fångvaktardrängen och befallde denne att draga sig tillbaka. Han blef genast åtlydd. (Forto.)