Göteborgsposten – 23 november 1874, sida 2

Senare Post. Debatten inom tyska riksdagen avgående banklagen tog vid sammanträdet i onsdags, såsom telegrafen redan antydt, en mycket ovän: tad vändning, hvilken ledde deriill, att riksdagens ordförande, hr Forckenbeck, nedlade sin befattning. Vid sammanträdet d. 16:de hade Lasker, Hohenlohe och andra medlemmar af det nationalliberala partiet väckt sitt förslag om att hänvisa banklagen till ett utskott med anmärkningen, att det är nödvändigt att fullständiga dess bestämmelser med att samtidigt upprätta en riksbank. Om detta förslag uppstod vid sammanträdet d. 18:de en mycket upprörd debatt, hvilken i början vände sig om sjelfva hufvudfrågan, men at Windthorst, ledaren för det klerika a centrumspartiet, öfverfördes på ett mycket ömtåligt område, j det ham sökte visa, att Laskers förslag i formelt häneeende stred mot arbetsordningen och icke kunde sättas under omröstning, hvarför han ville uppmana riksdagen att öfvergå till nästa fråga påj dagordningen. Nu uppstod ett häftigt ordskifte mellan Windthorst och ordföranden Forckenbeck, hvarunder Windtborst betonade, att Laskers förslag var ett fullständigt kringgående af arbetsordningen, som vid första behandlingen af ett ärende förbjöd ändringsförslag af ett bestämdt innehåll, hvilka ovilkorligen måste inverka på och binda utskottets möjliga verksamhet. Windthorst anmärkte tillika underhallmän munterhet, att Lasker måhända gjort denna kringgående rörelse, utan att sjelf veta det. Flere af de liberale ledarne, bland dem Löve, ur framstegspartiet, och Beseler, kunde icke annat än gitva Windthorst rätt i asseende på tolkningen af arbetsordningen. Vid den derpå följande omröstningen förklarades med 148 röster mot 138, att Laskers förslag var oförenligt med arbetsordningen. Hela framstegspartiet jemte flere konservativa och nationalliberala hade öfvergått på centrumspartiets sida. Härpå förklarade Forckenbeck, ati efter busets majoritet törkastat berättigandet af ett förslag, som enligt hans förmenande icke stred mot arbetsordningen, så var det för honom tydligt och klart, att han ej mera hade den myndighet, som var nödvändig för atw