Göteborgsposten – 21 november 1874, sida 1

Stockholms-Korrespondens. Par Bricoles sekularfest. — Frimurareordens fastigheter. — Replik till hrr klandrare. — Vaderleken och vattenbristen. — Smörimporten från Finland. Mjolkoch foderprisen. — Penningbristen och teatern. — Recett för fru Miehaåli. — Teaternyheter. Den 19 november. En högtid — som, ehuru af enskild natur, fått en offentlig prägel genom de förut omtalade storartade tillrustningarne, sestens ovanliga anledning, talrikkoten af lodamötorna i det ordenssällskap som firat densamma, och ändtligen derigenom att Par Bricoles namn är så välbekant för allmänheten, att äfven den utomstående känner en viss sympati för den lysande orden och dess intressen — firades i tisdags afton af orden Par Bticole. Stockholm är visserligen en fruktbar jordmån för allt hvad ordnar heter — d. v. 8. sådana hemliga samfund, der förlåten mellan den yttre verlden och de invigda nätt och jemt gömmer så mycken scepticism som kan locka till att söka inträde der bakom, men icke så djupa forskningar och tankeansträngningar att de asskräcka våra lynnen, föga böjda för dimmiga spekulationer, men så mycket mer för muntrande tidsfördrif, helst då öfver dem hvilar ett försonande skimmer af arbeten i den hjertliga välgörenhetens anda, att icke tala om hvad som lyser för ögat, granna band, dekorationer m. m. sådant — men ändå är det förvånande, att en Åorden som P. B., den der öppet tillkännager sitt sträfvande blot til lyst och mera undangömmer sin verksamhet, ehuru ingalunda liten, som välgörande mot nödställda likar, kunnat fortlefva och utveckla sig under såväl sorgliga som glada tider, och att den ännu i full ungdomsfriskhet kan fira sitt hundrade år. Det säges att den räknar omkring 2200 ledamöter och har likväl intet eget ordenshus eller veterligen fast egendom såsom flera af de andra ordnarne, något som i sig innebär ett kraftigt medel för fortvarande existens. Frimurareorden, eburu den såsom ett öfver hela verlden spridt samsund icke egentligen borde inberäknas bland de ordenssamsund vi ofvan åsyttat, bar för närvarande två lokaler, den ena palatset på Riddarholmen och den andra Adelsvärdska huset på Blasieholmen, dit orden flyttar sedan den fått uppbygga åt sig ott värdigt hem på grunden af de till egendomen hörande flyglarne, som nedrifvas. Under tiden lärer buset på Riddarholmen komma att försäljas, som man hoppas till staten, i fall rikedagen vill lemna medel. Anbud på denna förträffligt belägna egendom saknas icke, som naturligt är, men beklagligt vore om staten läte tillfället gå sig ur händerna att erhålla en egendom, som så väl lämpar sig för husville eller trångbodda offentliga verk. För att återkomma till P. B:s fest, så instämma alla omdömen, så offentliga som enskilda, i att skildra den som särdeles lyckad. De mästerliga verser, der Talis Qualis bevisar, att hvarken årens växande tyngd eller det kraftuttömmande arbetet med en daglig tidning förmått försvaga hans skaldegenius, äro redan i sin helhet bekantgjorda för allmänheten men hoskapollmästaron Normans musik tränger kanske icke utom de oinvigdes krets, och detta är, efter allt hvad vi hört, en stor förlust för den allmänhet, som förstår att upp: skatta förträfflig musik. Klandrande röster saknas dock icke ålldeles, nemligen sådana gtarka andar, som, upphöjda öfver våra vanliga menskliga svagheter, i likhet med den bekante Jaabek i Norge, taga i betraktande hvad som erfordras -att frambringa värme, blod, galla, magoch tarmseaft till menniskans behof och sedan kalkylera att en depens af minst 12,000 kronor på en afton af. 1000 bricolister är väl öfverdrifven, alldenstund med densamma minst 12,000 proletärer kunde mättas. För dem, på deras höga moral-filosofiska ståndpunkt, gäller icke en gång den invändningen, att man väl har rättighet att använda sina penningar hur man vill, ty alla festligheter med ätande och drickande, synnerligast af bandoch stjernprydda dödliga, äro dem en styggelse: Vi andra svaga dödliga få dock trösta oss med att menniskan är och blir en sinnlig, icke en öfverjordisk varelse, och säga med den store reformatorn för alls reformatorer, Luther: Åhomo sum et nihil humani a me alienum puto. Ännu värre måste det förefalla desea ifrare mot det Foffiöciella ätandet och drickandet, att staten, såsom andra arbetsgifvare, när något stort arbete afslutats, genom sitt