Göteborgsposten – 19 november 1874, sida 1

tog värjan i hand, om dörren blir sprängd så skjut abben genom hufvudet. Dörren var fast, den kunde hålla ut i tio minuter; på hvar sin sida om densamma stodo lugna och kalla hr de Mailly och Fleur-de-Mei med värjan i ena handen och en pistol i den andra. — Öppna! öppna! ropade man utanföre, i det man häftigt skakade på det fasta ekvirket. Abbn ver mycket blek, liksom en man som har döden för ögonen. — Håll dig färdig, Coquelicot, sade Fleur de-Mai till väpnaren. Coquelicot sigtade på fången. — Min herre, sade denne under inflytande af sjelfbevarelsedriften, ett ord, ett enda... — Tala, hvad vill ni? — Om jag befallde dessa menniskor att aflägsna sig, skulle ni då skona mitt lif? — Ja. — Öppna då, öppna! — Må göra, sade Fleur-de-Mai; men var på din vakt, Coquelicot: om en enda man tager ett steg och träder öfver tröskeln till denna dörr, så gif eld. — Coqduelicot isvarade ej, men han tog ett steg framåt och höll mynningen af sin pistol mot abbens bröst. Då öppnade Fleur-de-Mai dörren, och chevalier du Vernais, som gick i spetsen för de angripande, tog ett steg tillbaka vid åsynen af sin vän vicomten och den fånge, hvars lif i detta ögonbliek hängde på en tråd. — Ner med vapnen eller är jag död! utropade abbs Fouquet. — Ner med vapnen! upprepade du Vernais i befallande ton, De tjenare, som följt ohevaliern, stego tillbaka liksom han sjelf gjort. Fleur-de-Mai betraktade du Vernais och yttrade till honom i lugn ton: