Göteborgsposten – 19 november 1874, sida 1

— — öfver soldaterna från Anjou, visade den af Colbert urdertecknade fullmakten, yttrade han till honom: — Ni, min herre, ansvarar mig för alla dessa menniskor; om en enda undkommer till Ancenis, löper ni stor fara att bli degraderad. Officern bugade sig. Om tio minuter voro åter friska hästar försatta för vagnen, och abbån tog deri plats vid chevalier du Vernais sida. Chevalier du Vernais tycktes lugnare. Då han inträdde i vagnen, kastade han en blick mot ett fönster beläget i bottenvåningen. Pepe, blodig men endast sårad, hade släpat sig dit och vexlade med honom en blick af ömsesidigt förstånd. — Öfverintendenten är räddad! mumlade du Vernais. Vegnen for af. Fleur-de-Mai red bredvid. Några timmar derefter rullade vagnen in på de stenlagda gatorna i Angers och slottsgården. Guvernören hr de La Vauguyon kom ut för att mottaga fången. — Herr guvernör, sade Fleur-de-Mai till honom, ni ensvarar mig med ert hufvud för abbe Fouquet. — Var lugn, min herre, svarade hr de La Vauguyon, fången skall ej komma härifrån, såvida det icke blir för att resa till Bastiljen med en eskort af tvåhundra musketörer. — Jag anförtror äfvenledes herr du Vernais åt er. — Han är välkommen, svarade guvernören med ett gäckande småleevde. Chevaliern skar tänderna af vrede— Min herre, sade han till Fleur-de-Mei, ni vet att ni är skyldig mig upprättelse. — Jag skall lemna er den, min herre. — När då? — När ni kommer ut från Bastiljen.