Göteborgsposten – 18 november 1874, sida 1

honom ensam hos fången; en italienare kan alltid muntra, då han derjemte är äfventyrare. Man hade dock tagit honom med i förtroendet, och Coquelicot bevakade honom tillräckligt noggrannt för att göra flykt å hans sida omöjlig. Men hvad Pepe skulle ha velst veta och hvad han ej visste, det var namnet på den person, som hölls fången, och denne uttalade aldrig ett ord, då han kom in i rummet. För öfrigt var italienaren klok; han förstod att öfvertänka sin hämnd, att på allt sätt göra den säker och aldrig förråda den genom ett falskt steg. Coquelicot hade gifvit honom sina föreskrifter med hänsyn till värden, och han följde dem samvetsgrtnnt. Fleur-de-Mai ställde sig emellanåt vid fönstret och såg ut åt vägen. Vicomten, som ej visste orsaken härtill, frågade honom om denna. — Yarbleu! svarade Fleur-de-Mai, jag ser efter, om guvernörens i Anjou soldater ej komma. Abbå Fouquet, som låg på sin säng med ansigtet vändt mot väggen, spratt till och lyssnade. — Det kan ej dröja länge, innan de komma, dessa soldater, svarade vicomten. — Nej visst, men en timmas dröjsmål är nog för att skämma allt. — Hvad menar ni? Fleur-de-Mai lutade sig intill vicomtens öra. — Ni känner historien om kardinal de Mezarin? — Ja, — Liksom abbn begaf han sig af före sitt åkdon ... — Nå väl? — Således äro åkdonet och betjeningen ej långt efter. Betjeningen är kanhända talrik... kanhända skall den erfara, att löparen ej passerat... kanhända har den kännt igen hästen, sem qvarlemnades död på landsvägen ... och då behöfves blott en misstanke för att värdshuset skall vara omringadt, anfallet, för att man skall uppbjuda allt för att befria fången,