Göteborgsposten – 18 november 1874, sida 1

— och hvad fordras det då af mig? frågade han. — Jag skall säga dig det i morgon. Gå nu och lägg dig. Pepe gick och gjorde följande betraktelser: — Denna färd till Angers, som jag gjort, denna hemlighetsfulla expedition, denna chevalierns fantasi att slå sig ner i ett dåligt värdshus, slutligen den antydan Coquelicot framkastat, att det skulle komma att bli strid ooh vankas hugg — allt låter mig förmoda, att min brors mördare spelar ett högt parti, och om jag förstode mig på spelet, skulle jag genast förråda det. Ah! jag skall hämnas dig, Aventurino. Om Ooquelicot hale sett och begripit det småleende som då utbredde sig öfver italienarens bleka ansigte, skulle han ha skjutit honom i pannan. X. Med undantag af värden hade ingen i hela värdshuset hört minsta buller under natten. Värdshuset hade på morgonen sitt vanliga utseende, och klockan tio serverade man frukost åt abbå Fouquet. De två rum, som beboddes af Fleur-de-Mai och vicomten, voro, såsom man torde erinra sig, sammanhängande. Det innersta, till hvilket man ej kunde komma utan att passera igenom det andra, bestämde Fleur-de-Mai åt fången. Coquelicot blef förvandlad till kammartjenare, han dukade bordet i det andra rummet och serverade sjelf, sedan han vid öfversta steget af trappan hemtat rätterna ur värdens händer. Det var abbn uttryckligen förbjudet att yttra ett ord, hvarje gång dörren öppnades. Efter frukosten efterträdde vicomten Fleur-de-Mai. Vid middagstiden tog Ooquelicot i sin ordning plats på stolen vid fönstret, äfven han med pistolerna framför sig. Man hade ej tillräckligt förtroende för Pepe för att lemna