Göteborgsposten – 18 november 1874, sida 1

— Det är sannt, mumlade herr de Nailly. I detta ögonblick hörde man ljudet af en galopperande häst; det var den andre löparen som kom, den som blott var en eller två timmar före vagnen. Han hade helt hastigt passerat korsvägen vid den ihåliga eken. Visserligen hade han sett den döde hästen, men en bonde hade tagit sadeln och betslet, och löparen kom ej på den föreställningen, att denne häst kunde vara abbns. — Fort fram med hästarne! utropade han, i det han hoppade till marken framför den förvånade mäster Jean. — Hästarne, för hvem? — För abbs Fouquet, bror till monseigneur, öfverintendenten. — Han kommer således? — Kommer? Har ni ej sett den förste förridaren? den som passerade mellan klockan elfva och tolf på natten? — Han har ej passerat förbi. — Ni är tokig! — På min heder! jag försäkrar er det. Detta samtal egde rum vid ingången till värdshuset. Fleur-de-Mai och vicomten stodo vid fönstret för att se på löparen. Abbn lyssnade full af oro. Men under det de båda adelsmännen en minut stodo vid fönstret hade han tid att ur en liten anteckningsbok, som han bar på sig, rycka ett blad, hvarpå han skref följande rader: Jag sitter fången i Ingrande och bevakas af tre män; befrien mig. 7 Abbs Fouquet. Huru skulle han lyckas att öfrerbringa denna underrättelse till de sina? han visste det ej, men han hade skrifvit på slump och räknade på en lycklig tillfällighet. Hoppet att bli fri hade åter vaknat hos honom. Och dessutom hade han tänkt på, att man i Ancenis mycket väl visste att han ej varit synlig, att man då misstänkt sanna förhållandet, och att en liten arm skulle begifva sig på väg för att rädda honom; men för detta ändamål var de