Göteborgsposten – 17 november 1874, sida 2

— Åh, hur kan ni göra en sådan fråga? — Hvarje menniska, som har ett sådant yrke som ert, bör vara det, fortfor Coquelicot, då det finnes hundra louisdorer till belöning för hens tystlåtenhet. Mäster Jeans ögon lyste af snikenhet. — Och då han dertill, tillade Coquelicot i den lugnaste ton i verlden, kan vara fullkomligt öfvertygad om, att man skulle gifva honom åtskilliga värjstygn i kroppen eller jaga en pistolkula genom hufvudet, ifall han försmådde de hundra louisdorerna. Den gamle pedellen ryste ända in till mergen. — Nå väl, återtog sergeaoten, jag skall anförtro er en hemlighet, mäster Jean. Den adelsman, om hvilken jag talar, är ej någon adelsman. — Kanske det är någon kronoförpaktare? stammade värden, som ännu kände en och annan rysning. — Nej, det är en qvinna. — En qvinna! upprepade värden i en ton, som han försökte att göra skämtsam. — En vacker dame, som funnit chevalier Fleur-deMai yngre och vackrare än sin gomle man. — Och som kommit på besök till honom nu, är det ej så? — Jo alldeles. Nu vet ni väl, mäster Jean, att då tre personer äro med om en hemlighet, löper hemligheten sin väg. Om en af era tjenare får del af saken, skall hvar enda menniska i ert värdshus ha del deraf en stund härefter, hvar enda menniska i Ingrande i morgon, och om åtta dagar skall det vara allmänna samtalsämnet i provingen. —Jag skall tiga, herr Coquelicot. — Från och med denna stund får ni ej vidare inträda i herr chevalierns rum, ni får ej se genom nyckelhålet, och, tro mig, det är bäst, att ni efhåller er från att lyssna vid dörrarne. På de vilkoren skall min klinga få stanna qvar i slidan.