AA— —— —————— ha den smärtan att skjuta ers nåd genom hufvudet, om det infallet skulle komma på er, att ni ville framställa er sak för honom, — Det är: bra, min herre, svarade abbån, jag skall vara tyst. — Ers nåd är utomordentligt klok. Coquelicot lät sin fånge passera bakvägen till huset och hvisslade på ett egendomligt sätt. IX. Flour-de-Mei och vicomten, som sofvit i kläderna på sina sängar, vaknade hastigt vid Coquelioots hvissling och prungo upp; vicomten öppnade derefter sitt fönster och såg ut. — Aha! ropade han till Fleur-de-Mai, skynda er chevalier, skynda er, det är nyheter; Coquelioot är ej ensam, Efter att ha tagit ett ljus, som de båda adelsmännen låtit vara påtändt, och sedan han spännt på sig sin värja, gick. vicomten mot dörren, som Fleur-de-Mai redan fill hälften öppnat. Värdsbuset bade två ingångar, den ena med dubbeldörrar omgafs af den traditionella jernoksgrenen och gick direkte till köket, detta vigtiga rum i ett värdshus. Kökspojkarne och kocken, som lågo i närheten af sina ugnar, skulle således. oundvikligen ha vaknat, om Coquelicot bultat på derna ingång, och Coquelicot afskydde allt buller. Den andra ingången till. värdshuset var en liten port, som vette åt vagnboden och stallet och helt enkelt var tillsluten med en klinka, Den hade blott en enda väktare, värden sjelf; men denne, som vanligtvis låg i första våningen, hade upplåtit sitt rum åt de trå adelsmännon och sjelf stigit upp i andra, öfrerlemnande sitt hus i två goda värjors skydd. Det var den vägen som Coquelioot införde sin fånge.