storior representera nu de Åliberala, i mot sats till de Åortodoxa, och åberopa sig pi den protest mot synodens beslut, som genas afgafs från minoritetens sida. Denna protes är emellertid i legalt hänseende utan bety delse, då den auktoritet, som i högsta hanc ger lagarne deras bekräftelse, Statsrådet, sank tionerat synodens beslut. Också har kultus. ministern kasserat de i strid med synodene beslut förrättade valen, men församlingarne hs lemnat detta utan afseende. Men nu först resa sig svårigheterna på fullt allvar, I och med detsamma som de liberala protestanterna förklara sig emot en antagen och såsom gällande lag faststäld anordning. ställa de sig på frikyrklig grund och lomna statskyrkar — ty det bör erinras, att den protestantiska och den judiska religionen bilda jemte den katolska de tre af staten erkända och underhållna roligionerna.) Men det är icke nog med att det liberala presterskapet på detta sätt skulle gå miste om sin aflöning, ty detta, om ock känbart, vore på det hela taget mindre betydande, då församlingarne äro stora och rika och utan synnerlig uppoffring skulle kunna aflöna sina pastorer, utan saken har ocksä andra mera invecklade sidor. En stor mängd af dessa församliogar äro nemligen mycket rika genom de donationer, som under långliga tider samlats till dem; de ha eganderätt öfver en mångfald fromma stiftelser af olika slag och de disponera öfver högst ansenliga fonder. Nu finnes det, säger man, församliogar, och just af de rikaste, såsom i Lyon, Nimes och Håvre, der de liberala församlingsmedlemmarne utgöra 80 fo af hela antalet och de ortodoxa icke mera än 20 4 — skulle man tro vissa tidningar, så funnes till och med på flera ställen, i Bynnerhet i södern, icke en enda ortodox. Attunder sådana förhållanden beröfva de liberala konsistorierna den egendom, som de så länge förvaltat och betrakta såsom sin rättmätiga tillhörighet, synes stridande mot all billighet, likasom det å andra sidan är stridande mot lagen att låta dem numera behålla den. Detta är den ekonomiska frågan, och icke mindre vigtig är den om pastorernas kompetens att behålla sina gäll. En stor mängd af dessa, tillhörande den rationalistiska riktningen, ha bestämdt vägrat att erkänna synodens trosbekännelse. Skola de afsättas? Skola de få sitta orubbade under sin tid? — Rörande alla dessa frågor synes regeringen befinna sig i den. största villrådighet. En deputation från den nu församlade liberala synoden har haft företräde hos kultusministern, hr de Cumont, som likväl endast kunnat svara, ätt han är lagens verkställare, men ingenting annat, och således lika som de, måste ställa sig den till: efterrättelse. — Det bästa vore naturligtvis om någon olags öfverenskommelse kunde uppnås mellan de ortodoxa och liberala, ehuru det är svårt att se huru den skall kunna åstadkommas, då både principer och intressen äro så stridiga. Emellertid hålla de ortodoxa protestanterna, samtidigt med de liberalas synod i Paris, en synod för sig i Montpellier, och på begge ställena höjas varma och vältaliga röster för en försoning. Ehuru antalet af protestanter i Frankrike, i jomsörelee med katolikerna, är ganska ringa, följes likväl schismen hos de förra med mycken uppmärksamhet ötverallt. Försökon att rubba den katolska kyrkans enhet ha hittills misslyckats, och det sista försöket i denna riktning, den s. k. gammalkatoli:oismen har gjort ett uppenbart fiasco, Men ifvern att komma den romerska kyrkan på lifvet har derföre icke minskats, och det är lätt att förutse, att om en formlig delning af den reformerta kyrkans egendom; mellan de liberala oeh ortodoxa, skulle ega rum på grundvalen af antalet medlemmar inom det ena och andra partiet, så skulle detta möjligen kunna ge ett. prejudikat åt dem, som vilja göra samma prooedur med katolska kyrkan. Säkert är att man skulle få se alla materialister och ateister skrifva in sig bland gammalkatolikerna och börja en agitation i denna riktning. Det finnes i den nordöstra ändan af Paris en stor och vacker park, anlagd under Napoleon III:s tid, i ändamål att bereda den åt dessa stadsdelar boende talrika arbetarobefolkningen en angenäm promenad och tillflyktsort på lediga stunder. Det är Buttes Chaumont, dit man först kommer efter en temligen besvärlig färd. Rundt omkring denna ) För den katolska kyrkans vidkommande är likväl detta uttryck mindre riktigt, då dess presterskaps aflöning af staten är att betrakta och är erkänd såsom en perpetuel ränta å den under den A revolutionen till staten indragna kyrkans egenom.