—— — —— ——— Visomten höll sig ofranför trappan med ena handen på sitt värjfäste och den andra hållande ljuset, Fleur-de-Mai hade stigit ner ett par trappsteg. — Hr chevalier, sade Coquelicot med låg röst, jag får för er presentera: herr abbs Fouquet, bror till öfverintendenten. Fleur-de-Mai helsade. Abbån betraktade Fleur-de-Mai och blef helt förvånad öfver ungdomen hos den ädling, hvars fånge han var. — Var välkommen, min herre, sade Fleur-de-Mai, och värdes anse er som vår gäst. Det är ett dåligt herberge men ni känner ordspråket: Den vackraste flicka i verlden .... — Kan ej gifva mer än hon har, ifyllde abbdn med ett högdraget amåleende. Han följde Fleur-de-Mai och inträdde i det rum, som var upptaget af de båda adelsmännen. Fleur-de-Mai låste försigtigtvis dörren; Först i detta ögonblick betraktade abbgn vicomten och uppgaf dervid ett rop af förvåning. — Ni här, Mailly! utbrast han; ah! ni skall då gifva mig förklaring öfver hvad jag ej kan förstå, öfver det oerhörda öfvervåld, för hvilket jag varit utsatt. Det är tydligen ett misstag. Fleur-de-Mai vände sig mot Coquelicot. Ir ej denne herre abbs Fouquet? — Jo. — Då är det ej misstag, svarade Fleur de-Mai kallt, under: det vicomten iakttog tystnad. — Men, mina herrar, återtog abbe Fouquet, jag vet hvärken med hvad rättighet eller i hvems namn ni tillåta er att midt på landsvägen låta arrestera en män af min samhällssfällning och betydenhet. — Min herre, svarade Fleur-de-Mai, det tillhör mig imalunda att upplysa er derom. Jag kan blott formligen förklara er, att ni är min fånge, min Fleur-de-Mai de Chastonays och denno herres, vicomte de Maillys.