.— genom en artikel i den under utrikesministern: speciela hägn stående tidningen Presse, son låter förstå, att marskalken-presidenten icke allenast vid sessionens början skall uttala sir egen mening genom ett budskap, utan och låta sin regeriog framlägga ett helt nytt för slag till statemaktens organisation på basis a det s. k. impersonela septennatet, d. v. s. at regeringen för sju år i sender skall uppdragas åt den, som dertill kan befinnas värdig. Om detta val skulle ske genom representationen eller direkt af folket eller ännu på något annat sätt, derom, likasom om alla andra detaljer, lemnar Prosses nyssnämnda artikel ingen upplysning; men vi få nog tillfälle att läsa några hundra tusen andra artiklar om den saken innan Nationalförsamlingen får den under omröstning, hvilket svårligen i någon händelse kan bli förr än på det nya året. Man har sästat någon uppmärksamhet vid ett litet arbete, som nyligen utgifvits under i viss grad egendomliga omständigheter och som icke är utan sammanhang med det ämne, som nyss sysselsatt oss. Det är nemligen en biografi öfver Mac Mahon, försedd med hans porträtt och namnteckning — alltsammans för det billiga priset af 1 francs 25 eentimes, hvilket ej kan sägas vara dyrt, då boken är ganska väl skrifven och porträttet också rätt väl gjordt. Men detta lilla arbete bar blifvit pr posto tillsändt alla Frankrikes folkskolelärare (utom de, som böra till de religiösa kongregationorna) med begäran att de skola verka för dess spridning, sedan de tagit kännedom om det exemplar, som de sjelfva få till skänks. För att ytterligare sporra deras nit, sä de löfte om: 1:o en provision af 20 oentimes för hvarje subskribent, 2:o om en bronsmedalj öfver republikens-president för hvarje 25-tal, en försilfrad för hvarje 50-tal och en sförgyld för hvarje 100-tal försålda exemplar. — När man nu betänker, att Frankrike har öfver 40,000 folkskolelärare af lekmannaklassen, så är det lätt att räkna ut, hvilket ansenligt förlagskapital denna propaganda erfordrar. Hvarifrån komma alla dessa många penningar? Det icke minst kuriösa är, att författaren till lefvorneshistorien, efter att ha sökt konstatera partiernas i Nationalförsamlingen vanmakt att upprätta någonting definitivt i regeringevig, låter förstå, att folket skulle finna sig bäst belåtet med att behålla, hvad det har, och kanske skulle vara böjdt att uppstämma samma rop, som förf. ger till titel åt ett at sing kapitel: TLefve kung Magenta I14 — Skulle det verkligen vara meningen att skaffa en fjerde dynasti till verlden? Det är naturligtvis mera än jag kan säga, men, såsom jag redan några gånger förut tagit mig före att låta förstå, torde Mac Mahon med all sin anspråkslöshet icke mer än andra menniskor vara fritagen för ärelystnad, och har han än blott den aldra minsta gnista deraf, så kan denna icke annat än uppblåsas till en stor eld under de förhållanden, hvari han lefver. Jag har sör en längre tid sedan omtalat de brytningar af allvarligaste art, som för det närvarande pågå inom den franska protestantiska kyrkan, och jag återkommer dertill, då frågan nu åter står på dagordningen med anledning af de s. k. liberala protestanternas nu pågående. generalförsamling. Sammarhanget med denna sak är, såsom torde erinras, i största korthet följande: För att åstadkomma en enhet inom den franska reformerta kyrkan, inom hvilken de rationalistiska tendenserna höllo på att taga öfverband, sammankallades år 1873 i Paris ett allmänt franskt protestantiskt kyrkomöte eller s. k. generalsynod, sammansatt af deputerade från de särskilda konsistorierna. Här beslöts, ehuru med en mycket ringa majoritet (jag tror 7 röster), att, för att erkännas såsem tillhörande denna kyrka, församlingarne skulle förklara sig erkänna en särskildt uppsatt trosbekännelee, innefattande hvad man arsåg såsom minimum af de lärosatser, på hvilka en kristen kyrka bör anses kunna hvila. Samtidigt med denna dogmatiska lagstiftning, vidtog synoden äfven några förändringar i den yttre organisationen af sin kyrka, i det att den dels sökte att mera än förut koncentrera den kyrkliga myndigheten i motsats till de förut nästan alldeles sjelfetändiga provinskonsistorierna, dels sökte att reformera dessa sistvämda genom förändringen i valsättet dertill. Man uppsatte nemligen åldern för valmännen från 30 till 35 år och fordrade dessutom såsom ett annat vilkor för valrättens utöfning det skriftliga erkännandet af synodens trosbekännelse. Men när de nya valen en tid efteråt skulle förrättas, lemnade en mängd församlingar synodens beslut aldeles å sido och valde konsistorierna på det gamla sättet. Dessa: församlingar med deras konsi5 —— SA565 6 ? 2? ——