Göteborgsposten – 13 november 1874, sida 1

sende. Om kuriren ej är abben sjelf, skall jag affordra honom börsen eller lifvet, och han skall derefter ega sin frihet att till fots begifva sig till det första skjutsstället, hvilket är just detta, der vi befinna oss. Coquelicot hade svar på allt. Fleur-de-Mai och vicomten nickade, och det blef uppgjordt, att man skulle följa den plan Coquelicot utstakat. På aftonen begaf Coquelicot sig i väg till sin nya bostad. Han lemnade värdshuset i hemlighet och gick till fots öfver fälten med bössan på axeln liksom om han skulle gå och ställa sig på lur för en hare. Den gamle soldaten hade för länge tjenat vid infanteriet för att ej ega knäveck af jern; han sprang som en hjort och tillryggalade de tre lieues, som skilde honom från den ihåliga eken, på mindre än halfannan timme. När han uppnådde korsvägen, var det djupa natten, en af dessa mörka och lugna sommarnätter, då minsta buller på långt håll hinner tydligt fram till det minst öfvade öra. Syrsans entoniga läte var det enda som störde tystnaden, och fältet var fullkomligt öde. Den plats der Coquelicot stannat hade ett vildt utseende. Stora träd utsträckte sina grenar både åt höger och venster och bildade ett slags korsväg i nejden af den jättelika och sekelgamla ek, som den gamle soldaten skulle taga till hviloplats och observatorium. Att döma af stjernornas ställning, och Coquelicot förstod sig på sådant, var klockan elfva på qvällen. Väpnaren trängde in i fördjupningen, der han lade en sten som stol, intog på den en så litet obeqväm plats som möjligt, gjorde sin bössa och sina pistoler i ordning och väntade med blicken ömsom riktad mot vägen åt Angers och ömsom mot den plats der vägen grenade sig. Under en timmas tid rådde den djupaste tystnad omkring honom. (Forts.)