Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 2

ha sett det. Det har tagit en omväg, således skall abben passera i tysthet. Hen bör vera på sin vakt. Han återtog högt: — Skall då abbe Fouquet passera här förbi, min bäste Barnabs? — Ja visst. — Skall han stanna här? — Det är sannolikt, men jag vet ingenting bestämdt derom. Coquelicot, som stigit af sin häst och följde jägaren, antog en hemlighetsfull och förtrolig ton: — Min gamle Barnab6, sade han, kommer du ihåg ett visst sabelhugg, som jag parerade i samma ögonblick det skulle ha klufvit hufvudet på dig? — Parbleu! herr Coquelicot, jag har alltid hyst den lifligaste tacksamhet mot er för den hjelpen. — Nåväl, kanhända skulle du kunna bevisa mig, att din tacksamhet ej ännu är slocknad. — Jag? Förklara er då, herr Coquelicot. — Jag skall ej qvarstanna här länge, sade den gamle soldaten; min unge herre hade ett annat ändamål, hvarföre han åstundade att få bese slottet. Jägaren betraktade Coquelicot med nyfiken min. — Chevaliern, fortfor Barnabås gamle sergeant, har haft aning om öfverintendentens förestående resa och har kommit till Ingrande i hopp att komma i hans väg. Han har en ynnest att begära af honom, vid hvilken han fäster den största vigt. Det är fråga om att erbålla hans beskydd för en process, som afdömes i Blois om fjorton dagar, och genom hvars förlorande hela hans välstånd skulle stå på spel. — Herr Coquelicot, jag kan omöjligen säga er bestämdt hvilken tid monseigneur skall passera, men hans bror skall helt säkert vara här om några dagar, och hans bror har stort inflytande hos honom. — Men huru skall man kunna träffa abben?