AEAOHAUFPIIBÄ: AV Ore på PCULAMUF Uuttun LCAQA —— nygifta fru. Storhertigen blir kär i henne, och för att tillfredsställa en nyck af henne, låter han henne fatta regeringens tömmar. Det blir, såsom man väl kan tänka sig, och såsom en viss hög person en gång uttryckte sig, ett förb... regerande, och snart har erkehertigen, med sina gamla ministrar och tjenare, ingen annan råd än att konspirera i sina egna stater mot den tyranniska makt, som han sjelf låtit uppresa sig. Konspiratörerna bli naturligtvis tagna och så kommer en lycklig upplösning. — Denna intrig, som visst icke är ny eller snillrik, men som i denna sammanträngda form låter ändå plattare, än den i verkligheten är, har likväl gifvit anledning till en hel rad de kostligaste scener, och maöstro Offenbach har sällan varit bättre inspirerad, än när han skrifvit musiken dertill. Den ena: melodien, lifligare, mera sprittande och melodiös än den andra, följer slag på slag under de tre akterna, ehuru det får medgifvas, att åtskilligt af hvad man hör, förefaller såsom gammalt bekant. Såsom operetten är, skall den icke dröja att bli öfverflyttad äfven till oss, derom är jag säker. Theatre Francais, som ej blott är Frankrikes förnämsta dramatiska scen utan ock, med rätt eller orätt, gäller för den främsta i hela verlden, har för ett par dagar sedan på sin repertoire upptagit Alexander Dumas bekanta Demi-Monde; detta stycke, som förut med så mycken framgång gifvits på Gymnase-teatern, och hvars realistiskt trogna skildring af vissa pariserkretsar och förhållanden slog så lifligt an, att sjelfva namnet i ögonblicket fick ett fast insteg i språket och förmodligen der länge skall komma att bibehålla sig. Mottagandet var denna gång mera kallt, framgången var visserligen äfven nu obestridlig, men entusiasmen saknades. Kanske bör detta tillskrifvas — då det ej kunde bero på utförandet, som var i de flesta afseenden utmärkt — den omständigheten, att publiken på Thåatre Francais är betydligt annorlunda sammansatt än den på boulevard-teatrarne, kanske är också tiden i någon mån förändrad; Dumas komedi (han kallar den så, ehuru den snarare är en dram) var på sin tid en fotografi, en spegelbild af sederna, och man såg den med det intresse, som en aktualitet uppväcker, då den numera endast skulle vara en tafla från en genompasserad period. För min del tror jag ej mycket på denna senare förklaring, ty det är icke några historiska förhållanden, det är menniskohjertats passioner i konflikten med samhällsförhållandena, som författaren tecknar på ett sätt, som när som helst kan ega sin tillämplighet, — Ehuru stycket, mig veterligen, ej är gifvet i Sverige, hörer det likväl till dem, som äro så mycket omtalade, att innehållet deraf för flertalet at läsare torde vara. bekant. Det. handlat om de ansträngningar, som göras af en courtisane att genom ett giftermål höja sig ur den halfva stälning och verld, bvari hon lefver, till en erkänd och regulier position, med ett ord till yverlden, samt om de hinder, som detta hennes sträfvande möter. Dessa hinder utgå från hennes eget lif; hon hår funnit en man, som älskar henne och vill gifta sig med henne, obekant med hennes föregåenden. Det är en aktad otficer, nyss hemkommen från Afrika och obekant med pariserlifvets små händelser och hemligheter. Men just de, som hade stått i det intimaste förhållande. till hans påtänkta brud, anse sig såsom män af heder förbundna att upplysa honom om hennes lif. Om de inre och yttre strider, som härmed stå i sammanhang rörer sig hela intresset, och det kan väl vara tvifvelaktigt, om författaren från en djupare estetisk synpunkt behandlat sitt ämne rätt, men säkert är, att han såsom en tafla ur lifvet gifvit den en slående sanning. — För sjelfva Thåatre Francais! är upptagandet af detta stycke af en icke obetydlig vigt och det skall säkert utöfva ett stort inflytande på skådespelarne vid denna scen. Ty hvad som hittills utmärkt dem, var deras något högstämda och deklamatoriska diktion, som var den naturliga och riktiga för den klassiska repertoiren men icke rätt passade för moderna stycken, hvilka fordra en naturligare och enklare ton. Det är denna, som de för första gången tillegnat sig i detta stycke, der Dumas sjelf ledt repetitionerna. AAAH —