— Jag följer er af allt mitt hjerth, ty jag måste hämnas min döde bror! Några minuter derefter voro Fleur-de-Mai, Pepe och Coquelicot i sadeln och uppnådde bron Saint-Michel. Då de redo ut ur la Cite, befallde Fleur-de-Mai sina följeslagare att taga vägen öfver rue dEnfer, under det han sjelf red genom rue Saint-Jacques, för att de skulle väcka så litet uppseende som möjligt. VIII. Å När Fleur-de-Mai uppnådde porten Saint-Jacques och kom ut ur Paris, såg han en ryttare hålla stilla på vägen; Det var vicomton. Hr de Mailly var ensam; han hado ansett det onödigt att medföra en lakej, då han var alldeles okunnig om hvart resan gällde och ändamålet med densamma. Samtidigt anlände Ooquelicot och italienaren till mötesplatsen. De båda adelsmännen vexlade handslag och redo derefter sida vid sida ett stycke framför sina följeslagare för att ostörda af dem kunna samtala. Fleur-de-Mai berättade då i få ord och med låg röst hvad Pepe var för en man, och huru Coquelicot ansett det klokt att föra honom med sig bort från Paris. Men han ansåg det deremot vara lämpligt att förtiga sitt nattliga besök vid plsce Royale och sin nyligen vaknade kärlek till stiftsfrun samt inskränkte sig till att uppräkna aftonens öfriga tilldragelser. — Således, sade vicomten till honom, har min tant er att tacka för sitt lif? : — Bah! svarade Fleur-de-Mai, jag står ändock i skuld hos henne. Han gaf samtalet en annan riktning, i det han återtog: — Nu kan jag säga er, hvart vi fara. — Nå hvart fara vi då? — Först till Angers,