— Och sedan? — Kanhända till Nantes. Det beror på händelserna. — Godt. Söger ni mig ej äfven, hvilka händelser som kunna väntas? — Icke ännu. Konungen vill det ej. Men, tillade Fleur-de-Mai, vi behöfva icke brådska. Vi skola göra korta dagsresor, dricka tappert, ty det är varmt, och, om ni tycker som jag, skola vi mest använda nätterna för ridten och sofva om dagarne. Fleur-de-Mai resonnerade så förståndigt, att vicomten ej fann något att invända, och det afgjordes i enlighet med hans önskan. De fyra ryttarne, som för öfrigt voro mycket enkelt klädda, redo framåt ända till middagstiden, stannade vid ett värdshus och intogo en måltid, stego åter till häst i solnedgången och redo till midnatt. Följande dag och de derpå följande tillgick det på samma sätt. I Angers, dit de hunno sjette dagen, gjordo Fleur-de-Mai ett besök hos provinsens guvernör, hvilken var konungen tillgifven och hette de La Vaugion. — Min herre, sade han, i det han räckte honom Colberts bref, känner ni igen det här sigillet och den här stilen? — Guvernören bugade sig. — Det skulle kunna hända fortfor F-eur-de-Mai, att jag behöfde er hjelp om några dagar. — Jag står till ert förfogande, min herre. — Om så vore skulle jag skicka er min väpnare, hvars. namn är Coquelicot, och ni skulle ställa tjugo man under hans befäl. — Godt, min herre. — Eller också kan det hända, att jag kommer hit en afton med en fånge, för hvars räkning jag skatl bedja er om ett godt rum, som dock är fullkomligt tillspärradt. — Jag har slottet i Angers ett torn som en hel armå ej skulle kunna intaga med storm.