Göteborgsposten – 6 november 1874, sida 2

NE ät — —— het, gick stiftsfrun då fram till honom och räckte honom handen. Fleur-de-Mai förde den till sina läppar och tryckte en brinnande kyss derpå, hvarefter handen drogs ifrån honom, fönstret plötsligt tillslöts och ljuset utsläcktes. Fleurde-Mai skulle ha kunnat tro, att han drömt alltsammans. Fader Mathias väntade på honom vid stegens fot. — Ers nåd har haft tur, sade han. — I hvad afseende? frågade Fleur-de-Mai, som plötsligt återkallades till verkligheten af judens listiga röst. — Vakten har passerat, sade Mathias, men ingenting sett; jag drog försigtigtvis tillbaka stegen. — Herr Mathias, sade pagen i sin erskänsla, ni är en fintlig man, och se här har ni två pistoler för stegen och tre för er omsorg och klokhet. Mathias bugade sig ända till marken och trodde, att Fleur-de-Mai var er prins af blodet, som var ute på kärleksäfventyr incognito. — Måtte ers nåd förunnas ett långt lif, sade han, och länge förblifva min kund. — Tack för välönskningen, min vän; men jag fruktar storligen att den sista delen deraf ej går i fullbordan. — Ah! har ni kanhända brutit med damen? — Tvärtom. — Nå låtom oss då hoppas, att ers nåd ännu en gång skall ha behof af min stege. — Jag tror det ej. Mathias såg förvånad ut. — Jag tror helt enkelt, att jag för framtiden skall komma att gå in genom porten, förklarade Fleur-de-Mai med tillförsgtt. Gnolande på en visa begaf han sig derefter bort, under det fader Mathias stod qvar och förvånade sig öfver tvärsäkerheten.